Växthuseffekten går att stoppa. Utan att det kräver enorma uppoffringar. Det budskapet kom FN:s klimatpanel, IPCC, med i fredags.

Rubrikerna var givna. Nu kan vi minska utsläppen utan att det drabbar ekonomin.
Vilken tur! Vi har råd att rädda jorden. Som om vi har något alternativ. Hur skulle i så fall det andra scenariot se ut? Beklagar, men det blir för dyrt. Så vi kör på som vanligt.

Ändå är beskedet från FN:s klimatpanel riktigt goda nyheter. Det faktum att jorden går att rädda utan att tillgripa någon chockterapi ökar chanserna för att vi verkligen lyckas. Det som krävs är tillräckligt svårt ändå, eftersom det kräver ett radikalt trendbrott. Än så länge ökar världens utsläpp av koldioxid i atmosfären. Trots all kunskap som vi har.
Dessutom är tiden knapp.
”Vi har bara 15 år på oss, och det är kortare tid än vad som tidigare sagts. För att nå vårt mål måste utsläppen minska med 80 procent.” Det konstaterar  Marianne Lilliesköld, ledare för den svenska delegationen till klimatmötet i Bangkok, där rapporten presenterades. I lördagens Dagens Nyheter välkomnar också vetenskapsredaktören Karin Bojs den nya rapporten. Hon beskriver den som ett ”glädjebesked för alla som håller på att sjunka ner i klimatångest”.

Nu är det upp till politiker och andra beslutsfattare att dra konsekvenserna. För oss andra handlar det om att skapa opinion. Vi kan visa vår vilja att stödja arbetet, även när det får praktiska konsekvenser. Det kommer att öka politikernas beredvillighet att göra någonting nu, inte i en diffus framtid.
Där behövs all opinionsbildning som är möjlig. För när det kommer till kritan så kommer många stater och företag, liksom enskilda personer, att argumentera för att just de måste få göra ett undantag.
Det framgår med all tydlighet när EU:s miljökommissionär Stavros Dimas är gäst i Ekots lördagsintervju. Han understryker att länder som Polen och Tyskland är alltför beroende av den billiga kolkraften för att avstå från utbyggnad av den. Däremot ska de nya kolkraftverken vara förberedda för den framtida tekniken att rena utsläppen och lagra koldioxiden.

En annan knäckfråga är hur utsläppen ska begränsas, utan att det slår mot människor som redan är utsatta. Ekonomiska styrmedel är förvisso effektiva. Men att köra en bensinsnålare bil, isolera huset bättre eller välja tåget på semestern är inget hot mot vår livsstil eller livskvalitet. Men för de människor som redan i dag kämpar på existensminimum kan kostnaderna slå betydligt hårdare.
Där kan också kyrkorna spela en ny roll. De har många och nära kontakter med människor och kyrkor som bokstavligt talat hör till jordens fattigaste.  De kan vara ögon och öron för hur arbetet att minska utsläppen av koldioxid påverkar dem som aldrig var inbjudna till festen. Men som ändå får vara med och dela på notan.