Runt om i landet försöker församlingsanställda förena katten Findus ramsa, Imse vimse spindel och lärar-elevspex med det kristna fridsbudskapet och utforma gudstjänster och samlingar som är inkluderande och på riktigt.

Jag har full respekt för att skolverket ger ut riktlinjer till stöd för rektorerna och ger dem hjälp att hantera den grundlagsskyddade religions­friheten. Präster har också sina riktlinjer att följa och det är domkapitlet som är prövoinstans och inte Skolverket. I våra vigningslöften har vi bland annat lovat att predika Guds ord och förvalta sakramenten, leda församlingens bön och tillbedjan i gudstjänsten. (HB del 2). Detta är i mitt tycke ett lika tydligt uppdrag som rektors, varför prutandet på bönen, välsignelsen eller någon annan av kyrkans skatter snarare borde betraktas som underlåtenhet än samarbetsvilja.

Det är tydligt att Skolverket tänkt över frågan om samarbete med kyrkan. Det ska vara på skolans villkor, inte på kyrkans. Om ett biskopsbrev ska skrivas, är det knappast råd om samverkan vi behöver i våra församlingstjänster. Snarare en medveten, pastoral reflektion över vad det innebär att vara kyrka i en sekulär kontext och ett stöd till oss kyrkans medarbetare.
Vad är våra villkor? Gärna ett biskopsbrev,men i så fall ett som andas ledarskap, frimodighet, glädje över vad vi är och frånvaro av ängslan att stöta sig med gamla samarbetspartners.

Olof Nyhlén
Komminister i Barnarp-Ödestugu församlingar samt bataljons­pastor i försvarsmakten.