Förslag till nya regler för pastoratsindelning, som kyrkomötet ska besluta om härnäst, tycks genom sina vaga kriterier ge möjlighet för stiftsstyrelserna att fatta beslut om nästan obegränsat stora pastorat.
Förslaget bortser från forskningsresultat, som pekar på svagheter med stordrift och storskalighet. Erfarenheter från sammanslagningar av sjukhus är dystra, liksom i viss utsträckning kommunsammanslagningar.
Ekonomiprofessorn och Nobelpristagaren Gunnar Myrdal betonade redan år 1982 att storskalighet och centralisering varken är effektivitetsskapande, kostnadsförbilligande eller till nytta för människorna, när det gäller kommuner och andra organisationer över en viss storleksnivå.
Den statliga demokratiutredningen föreslog år 2000 att kommuner bör delas för att bättre kunna integrera ekonomisk bärkraft, effektivitet och medborgarinflytande. Kortfattat, lagom stora enheter som samverkar är bättre än stora sammanslagningar.
Inom kyrkans värld finns indikationer på att generellt sett ju större enheter desto färre gudstjänstdeltagare, även till exempel färre konfirmerade, vilket i förlängningen leder till sämre ekonomi för pastoraten. Dess-utom kommer antalet förtroendevalda och ideella medarbetare att minska.
Såsom strukturutredningen själv konstaterar finns inget samband mellan det utredningen behandlar och församlingslivets utveckling! Man kan fråga sig om inte ytterligare analys hade behövts, som underlag för kyrkomötesbeslut i dessa delar. Reflektionen över bärkraftsbegreppet behöver vidgas även vid analys av pastoratens utformningar, bland annat för att de aktuella honnörsorden, närhet, engagemang och gemenskap, inte ska bli tomma ord.
Svenska kyrkan har nu chansen att ta tillvara den kunskap och erfarenhet som finns om stor-driftens nackdelar och inte slaviskt följa förlegade modeller. Till detta kommer det än mer avgörande, det pastorala helhetsperspektivet, som inkluderar ekonomisk bärkraft och kyrklig demokrati. Ordet pastoral får inte utgöra en kosmetisk pålaga, som lättsinnigt utnyttjas för diverse syften. Organisationen ska stå i samklang med evangeliet och tjäna kyrkans uppdrag. Utgångspunkten för skapande av pastoratsadministration är alltså inte enbart effektivitet i största allmänhet, utan en teologisk bestämning av kyrkans budskap. Organisationen ska utformas så att den svarar mot kyrkans förkunnelse. Kyrkans struktur, form, innehåll och identitet måste hålls samman. I detta perspektiv inkluderas att det måste finnas en balans i relationen mellan församlingar och pastorat, som delar i den lokala pastorala nivån.
I normalfallen kan föreslagna regler, där ansvar för verksamhet och resurser hålls samman, leda till goda pastoratbildningar. Men bildande av pastorat med drygt en halv miljon invånare med en kyrkoherde och en församlingsinstruktion, som Göteborgsexemplet, liksom även vissa andra exempel, är, såsom många har gett uttryck för, destruktivt.
Om kyrkomötet beslutar att möjliggöra en sådan konstruktion bortses inte bara från kunskap och erfarenhet, utan jag är dessutom övertygad om att kyrkomötets till synes stora enighet på denna punkt inte återspeglar kyrkfolkets uppfattning. Oppositionen mot förslaget växer inom flera grupper och kan komma att påverka resultatet av nästa val till kyrkomötet. Kyrkomötet har dock fortfarande möjlighet att justera texten till kyrkoordning, så att megapastorat, som försvårar kyrkans uppdrag, inte tillåts.
Hoppet kvarstår annars till att stiftsstyrelserna fattar kloka beslut om pastoratsindelningar, som
a. bygger på pastoralt helhetsperspektiv med en nära relation mellan pastorat och församlingar, vilket med nödvändighet leder till en begränsning i den samlade lokala pastorala nivåns omfång,
b. innebär tillräckligt ekonomiskt bärkraftiga pastorat, som ges ökade möjligheter till effektivitet genom att samverka i varierande konstellationer,
c. stimulerar en levande kyrklig demokrati med många ideella medarbetare och förtroendevalda
d. möjliggör stiftens främjande- och tillsynsuppgifter.
Anders Bexell
tidigare stiftsdirektor Göteborg
LÄGG TILL NY KOMMENTAR