Replik/skolavslutningar

Skolavslutningen är ett laddat ämne, många reagerar känslomässigt på rubriker och förlorar läsförmågan. Några framför till mig att kyrkan ska ”förkunna Guds ord” vid skolavslutningen och skäms för en biskop som tycks ha tappat kallelsen.
  Endera har man inte hört talas om skolverkets anvisningar – som gäller i hela landet – om att konfessionella inslag inte får förekomma eller så struntar man i dem. Andra har fått för sig att bara de ”tillräckligt troende” är välkomna. När det i själva verket handlar om de barn och ungdomar som själva inte vill, eller har föräldrar som inte vill att de ska delta i avslutningen för den obligatoriska skolan.

Kyrkan har självklart rum för alla, oberoende av var de befinner sig på trons väg. Och det är vanligtvis inte de som har hemhörighet i andra religioner som vill avskaffa skolavslutningen i kyrkan. Men ansvaret kvarstår: Det är inte bara skolan, utan också kyrkan som har ansvar för att en eller flera exkluderas.
  Jonas Eek med flera från Göteborg skriver att skolan äger frågan om skolavslutningar. Samtidigt anser de med instämmande av Fredrik Beverhjelm och Rickard Bonnevier att jag borde ha skrivit i Kyrkans Tidning i stället för på DN debatt.
Det håller jag inte med om. Vi har under flera månader haft en allmän debatt som letts av sekulariserade humanister. Den har inte handlat om skolfrågor i allmänhet utan om just skolavslutningar. Och där har det rått en förlägen tystnad från kyrkan.

Jag argumenterar för att församlingarna med än högre profil året om ska satsa på närvaro i skolan genom lektionsmedverkan och dialog i respekt för skolans spelregler. Det kompletteras med inbjudningar så att eleverna får lära känna kyrkan inifrån.
  Som biskop prioriterar jag mötena med medarbetare och förtroendevalda i församlingarna och träffar lärare, skolledningar och elever på olika platser under året. Jag har stor tilltro till präster och övriga medarbetare och ser att nysatsningar görs.
  Det känns bra att vara efterfrågad, bättre är att vara relevant och låta var sak ha sin tid och plats. Nog har vi problem om församlingens medarbetare blir innehållsligt marginaliserade i sin egen kyrka?

Och andra ska inte avgöra välsignelsen. Den sociala verkligheten, liksom möjligheterna vid skolavslutningarna, skiftar dock över landet. Skolan ska inte portförbjudas. Jag talar om att inte exkludera och om att kyrkan och skolan samverkar i trohet mot respektive uppdrag. Den värsta marginaliseringen för en kyrka kommer genom en sekularisering inifrån.

Kyrkans skolarbete byggs ut på många håll. Det är just den omprioriteringen jag vill se. Det är på tiden.
  Med obehag tänker jag på det som hände efter 1960-talets namninsamling för kristendomsundervisningen i skolan. Miljoner skrev på i en utsiktslös sak. Ännu flera decennier efteråt ställdes kraven i kyrkan på en återgång.
  Det hade väl varit bättre att kyrkan kraftfullt satsat på egen undervisning och medverkan i skolan på de villkor som gällde?
 Vi bör inte göra om det misstaget när det gäller skolavslutningarna.

Ragnar Persenius
biskop i Uppsala stift