Den 8 maj hade Dagens Nyheter en notis med rubriken “Gränslös präst behåller vigselrätt”, och även i längre artiklar under våren har DN rapporterat om ärendet ifråga. I den här artikeln tecknas bakgrunden, sammanhanget och det djupt problematiska med beslutet som domkapitlet i Stockholms stift offentliggjorde den 8 maj.

När Svenska kyrkan får kännedom om att präster har begått sexuella övergrepp ska kyrkan göra en polisanmälan, stiftets domkapitel ska förklara prästerna obehöriga att utöva kyrkans vigningstjänst, och den utsattas identitet ska inte röjas under den här processen. I ett nu återigen aktuellt fall har domkapitlet i Stockholms stift redan 2009 misslyckats på samtliga dessa tre punkter: ingen polisanmälan gjordes, prästen förklarades inte obehörig, och den utsattas identitet röjdes. Debatten som följde på det fallet resulterade i att ärkebiskop Anders Wejryd tillsatte en utredning om omfattningen av sexuella övergrepp inom kyrkan och hur domkapitlen följer de gemensamma riktlinjerna för obehörighetsförklaring av präster som begått övergrepp. Utredningen -som genomfördes av Kerstin Berglund och innehöll ett särskilt kapitel om det fall som föranlett utredningen - var tydlig i det att domkapitlet gjorde fel 2009 när man inte förklarade prästen obehörig: De faktiska förhållanden, som framgår av utredningen och som är ostridiga mellan parterna, säger redan i sig väldigt mycket om varför den här relationen, och vad som har förevarit mellan parterna, utgör ett skolexempel på den typ av kränkning som ska leda till en obehörighetsförklaring.

Dessutom bröt domkapitlet i Stockholms stift 2009 mot riktlinjerna genom att man underlät att göra en polisanmälan, utredaren fann att bland annat brottsrubriceringarna våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning och sexuellt ofredande, i det här fallet kunde kommit ifråga för polisutredning, om en polisanmälan hade gjorts.

Hur kommer det sig att domkapitlet gjorde en felbedömning, och vad måste ändras för att inte samma sak ska hända igen? Berglunds analys visar särskilt på två fundamentala problem i domkapitlets bedömning av fallet:

• Man underskattar prästens makt som präst, och blundar för den uppenbart ojämlika relation som följer därav.

• Man underlåter att fastställa en gärningsbeskrivning som kan ligga till grund för bedömningen av allvaret av kränkningen.

Utöver prästens makt som präst tillkom i det här fallet en tydlig överordning genom åldersskillnaden, den utsatta var blott 16 år och nyss hade konfirmerats för den här prästen när övergreppen inleddes. Domkapitlet valde att fästa vikt vid att de sexuella handlingarna enligt prästen skett med den utsattas samtycke, men utredaren poängterar att frivillighet inte är ett relevant begrepp för bedömningen, givet prästens makt som präst och den utsattas låga ålder. Berglund skriver “man kan inte samtycka till att bli utnyttjad”.

Att beskriva de gärningar som utgör sexuella övergrepp är svårt eftersom sexualitet är känsligt, inte minst för kyrkoorganisationen. Likande svårigheter finns, om än i mindre omfattning, även när åklagare och domstolar formulerar gärningsbeskrivningar i sexualbrottsmål. Men även om det är svårt, är det något som måste göras om sexuella övergrepp ska kunna hanteras på ett rättssäkert sätt. Forskning om straffutmätning i sexualbrottsmål har visat att förskönande omskrivningar av gärningarna som målet gäller tenderar att leda till kortare straff, jämfört med när domskälen innehåller objektiva beskrivningar av det faktiska händelseförloppet. När domkapitlet i detta fallet beskrev gärningarna som att prästen inlåtit sig på sexuella handlingar tillsammans med [namnet på den utsatta] och att hon “aktivt medverkat till vad som ägde rum”, är det fråga om förskönande omskrivningar som kan ha bidragit till att domkapitlet gjorde bedömningen att prästen inte skulle förklaras obehörig.

Två och ett halvt år efter domkapitlets felaktiga beslut att inte obehörigförklara prästen i fråga, i december 2011, fick domkapitlet genom en anmälan kännedom om fler handlingar från prästens sida, och en ny begäran om att domkapitlet skulle förklara prästen obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst inkom. Vid domkapitlets senaste möte beslutade man återigen att inte obehörigförklara prästen. Tyvärr verkar samma grundläggande problem som Berglund pekat på kvarstå, ingen gärningsbeskrivning fastställdes. Det enda som framkommer av domkapitlets utredning av de nya uppgifterna är att prästen skrivit ett bokmanus. Domkapitlets utlåtande att prästen i fråga “understundom uppträtt på ett gränslöst sätt och uttryckt sig på ett sätt som kan ifrågasättas vara lämpligt och det särskilt för en präst som har ett särskilt ansvar i förhållande till sina vigningslöften och det anseende en präst bör ha”, framstår därför som obefogat.

Att bokmanuset beskriver kärleksrelationer till flickor/kvinnor som ingått i ungdomsgruppen i prästens församling, det är enligt skrivningen i domkapitlets protokoll uppgifter från anmälaren. Det åligger förstås domkapitlet att fastställa en gärningsbeskrivning och sedan göra en bedömning av allvaret i den. Det räcker inte att refera uppgifter från anmälan, man måste utreda dem och utifrån resultatet av utredningen formulera en beskrivning av gärningarna ifråga.

Att ta sexuella övergrepp inom kyrkan på allvar sker inte i första hand genom man bestämmer sig för att “tycka” att övergrepp är allvarliga kränkningar. Som Kerstin Berglund påpekat krävs dels att man från domkapitlens sida erkänner den tillitsmakt som prästen som präst automatiskt innehar, dels att man förmår formulera en gärningsbeskrivning som sedan kan ligga till grund för en bedömning av allvaret av kränkningen ifråga. Tyvärr finns inget som tyder på att domkapitlet i Stockholms stift tagit dessa två utmaningar på allvar. Det är extra allvarligt med tanke på att det var just Stockholms stifts domkapitels felbedömning 2009 som föranledde Kerstin Berglunds utredning.

Hans Ekbrand, universitetslektor i sociologi