Sjukskrivningar: Prästen betraktas ofta som en servicefunktion

”Vi präster är som dörrmattor som folk torkar av all sin skit på.”

Hårda ord som jag fick höra som nyvigd präst. Det sades dock med ironi och jag minns hur jag skrattade bort dem. Men orden har etsat sig fast i mig och de gör sig återigen påminda när jag läser den rapport där prästyrket klassas som Sveriges farligaste yrke. Störst risk att drabbas av psykisk ohälsa har prästvigda kvinnor.

Vilka anledningarna är spekuleras det kring. Kravet på tillgänglighet åberopas som en orsak, kvarlevande kvinnoprästmotstånd en annan och ökade arbetsuppgifter till följd av ett nedmonterat välfärdssamhälle som ytterligare en. Men är detta anledningarna till att präst är Sveriges farligaste yrke, främst för prästvigda kvinnor kopplat till psykisk ohälsa?

Kravet på tillgänglighet är överlag självklart i dagens samhälle. Handelns öppettider är alltmer generösa, serviceinstanser går att nå dygnet runt. De flesta yrkesverksamma har jobbmejlen i mobilen, arbetsbelastningen är hög och vi är i dag vana vid snabb respons. Varför skulle detta slå hårdare mot präster som yrkesgrupp?

Brister i välfärden har på många platser gjort sig tydlig i församlingarna men då kanske främst inom den diakonala verksamheten. Trots det är det prästerna som mår sämst. Att kvinnor tagit sig in på traditionellt mansdominerade arenor, med allt vad det innebär, är i dag heller inget unikt för kyrkan. De senaste veckornas debatt kring kvinnors utsatthet visar dessutom på strukturella problem som rör hela samhället.

I stället tror jag att orsakerna till risken för prästers psykiska ohälsa bottnar i ännu flera olika delar.

Prästen ska enligt vigningslöftena sträva efter att låta tro, liv och lära bli ett. Viktiga ord som visar på att tron är något vi lever som kristna där prästen genom sin vigningstjänst fått ett särskilt uppdrag. Hen blir ämbetsbärare med hela sin person. På många sätt är prästen sitt eget arbetsredskap, jag är kallad. Min upplevelse är att jag med Guds hjälp ger av mig i mitt kall, eftersom tron trots allt är djupt personlig.

Men i ett sekulariserat samhälle, med få referenspunkter kring vad det är att vara präst, uppfattas prästen snarast av omgivningen som ett objekt: ”Prästen” är en servicefunktion eller kanske rent av en schablon och representant. I detta uppstår en krock mellan den enskilde prästens upplevelse av att vara ett med sitt kall och samhällets föreställning om prästen som objekt.

För kvinnor uppstår dessutom en dubbel objektifiering i fråga om att dessutom vara just kvinna i ett samhälle som fortfarande vilar på patriarkala strukturer. Hur förhåller vi oss som präster till detta och hur kan vi föra samtal kring det?

För en tid sedan kom en annan rapport som visade att medan skilsmässostatistiken går ner överlag i Sverige så ökar den bland präster. Också i detta sammanhang åberopades prästens krav på tillgänglighet som en av orsakerna. Men jag kan inte låta bli att fundera över om det går att dra paralleller här.

Om prästen ständigt lever i en objektifiering där hen upplever sig behöva leva sitt prästkall i hela sin person, såväl privat som på sitt arbete, utan att finna korrelation mellan dessa utanför kyrkans värld, uppstår svårigheter. Varje gång det finns för stora avstånd mellan en människas självbild och det sammanhang hon står i skapas förvirring.

I det är det lätt att krampaktigt hålla fast vid den bild där vi lever vårt prästkall på alla nivåer av våra liv utan att stanna upp inför det faktum att det också kan göra att vi upplever oss fråntagna rätten att vara mänskliga. Får jag som präst bli riktigt arg? Får jag känna svartsjuka? Får jag tappa orken inför andras utsatthet? Eller har vi präster, trots att vi predikar en Gud som vet vad det är att vara människa, svårt att betrakta oss själva som människor?

Vad händer med oss präster när vi i samhällets ögon blir objekt och samtidigt utifrån helt andra föreställningar kring vad det är att vara ämbetsbärare själva befäster en objektifierande föreställning? Är det då vi själva och våra relationer går sönder?

Här kan vi präster, som står i liknande situationer, hjälpa och stötta varandra. Det kan finnas en vila i det prästkollegium där samförstånd kring prästens behov av mänsklighet också finns och delas. I samtal med många av mina prästvigda vänner hör jag tyvärr berättelser som vittnar om motsatsen.

Vi själva är ibland de hårdaste domarna då vi i välmening strävar efter att upprätthålla bilden av prästen som ämbetsbärare utifrån en traditionell föreställningsvärld. Dessutom skolas många av den nya generationens präster in i en kultur där det är okej att recensera och bedöma varandra.

Vägen till prästyrket kan uppfattas som något exklusivt där bara få klarar dess lämplighetstest. Vid sidan om detta verkar vi i ett system som innebär en ständig risk att ställas inför ett domkapitel. I stället för att se på varandra med den blick vi predikar om blir rädslan för att inte duga till överhängande. Här har varje kyrkoherde en uppgift i att verka för ett klimat där vi bekräftar varandras kall på ett sunt sätt så att vi åtminstone inte själva ser oss som tvungna till att vara dörrmattor snarare än män-
niskor.

Att präster, i huvudsak prästvigda kvinnor, löper större risk att drabbas av psykisk ohälsa är på alla sätt alarmerande. Men att bara söka förklaringar i det mest uppenbara är förenklat. Som jag ser det ligger problematiken snarare i hur vår bild av att vara ämbetsbärare krockar med samhällets syn på prästen som ett objekt, där att vara kvinna blir ytterligare en dimension.

Därför behöver vi revidera bilden av ”prästen”, såväl självbilden som samhällets schablonartade bild och sluta se prästen (och kvinnan) som objekt, på alla plan. Vi behöver öka förståelsen för oss själva och varandra och aktivt arbeta för en mer mångbottnad bild av ”prästen” som också är den människa hen är.

En sådan bild, en mänsklig, sann och nutida bild, skulle gynna kyrkan på alla plan – såväl inomkyrkligt som externt.