Jag är kyrkvärd samt ombud för svenska kyrkans internationella arbete sedan många år tillbaka, 25 år.

Varje söndag hälsar jag välkommen till gudstjänst och informerar om vart kollekten går. Jag har nu följt med i Kyrkans Tidning och läst om hur brott mot regelverket har skett inom SKUT, Svenska kyrkan i utlandet. Det har inneburit att advokatgranskning för 2,5 miljoner kronor har utförts. Detta trots att de inblandade parterna har erkänt sina oegentligheter.

Man undrar alltså om det är nödvändigt att dessutom göra en extra granskning.  De två cheferna har erkänt, och fått avgå från sina tjänster, men ändå måste det kontrolleras ytterligare. Ja, det var också arbetsmiljöproblem i Ulrika Eleonora församling i London som skulle granskas förstås. Det kostade ju mest.

När jag då står där och vädjar om att lämna kollekt till Internationella arbetet inom Svenska kyrkan, kan jag inte hjälpa att jag får en dålig smak i munnen. Vi har i vår församling, en väldigt blandad besökskategori. Cirka hälften är invandrare och lever på bidrag. Man kan inte vädja till dem om en riklig kollekt, utan att må illa. De kommer för sin djupa gudstro, och vill dela gemenskapen.

Vi har nu avslutat årets julaktion ”Låt fler få fylla fem”, och den inbringade runt 8500 kr i vår församling. Då har vi haft en hel del lotterier och andra aktiviteter under den tiden, förutom kollekterna. Många har bakat och syltat, sytt och knåpat och skänkt sina alster till kyrkan, för att andra ska köpa lotter och vinna. Vi har tiggt gåvor i affärer i närbeläget centrum, som också använts till lotterivinster. Vi har fått en god respons.

Men jag frågar mig alltså – vad är detta – 8500 kronor, jämfört med 2,5 miljoner för en utredning - en droppe i havet!

Många medlemmar har lämnat kyrkan under förra året. Ja, det är ju i och för sig bara en bisak, att pengarna som samlas in går till att undersöka chefers ärlighet. Många lämnar säkert kyrkan av andra orsaker, men vi som nu är kvar – vi får stå ut med detta. Man känner sig rätt trött på utvecklingen inom kyrkan.

Vad beträffar kollektinsamlande över huvud taget – är det verkligen något man ska hålla på med längre? Det är ju ett väldigt arbete som går åt till detta. Först på församlingsplan, räknande och redovisande, och förslutande av påsar, och därefter är det transport till ett gemensamt uppsamlingsställe i samfälligheten. Sedan till banken, som tar betalt för att räkna mynt och sätta in pengarna på rätt konto. När väl den kollektmottagande enheten får pengarna går det bort en hel del till administrativt arbete. Hur mycket blir kvar kan man undra.

Nu har man ju börjat med att kunna swisha in pengar till kyrkan istället, och det är ju modernt och bra. Det är bara det att de fattiga, äldre och invandrare har inte en modern smart-phone att göra detta med. Dessutom är det inget hinder för att vissa chefer och potentater kan fortsätta med sina oegentligheter.

Det är alltid de fattiga som får lida mest och betala notan till syvende och sist, vare sig det gäller i Sverige eller i andra länder dit insamlade medel går.

Sally Stehager
kyrkvärd Mikaelskyrkan Linköping