Sökes: handbok för livets alla behov

Det var spännande att för snart ett år sedan börja tjäna som präst. Under det första halvåret som pastorsadjunkt landade mycket av liturgin i kroppen – min egen genom praktik på vägen till utantillkunskap och dessutom i den gudstjänstfirande församlingens kropp. Vilken lycka, när samspelet bär oss närmare Gud!

Just då bröts det sönder genom att församlingen i stället skulle prova sig igenom serierna D, C och B. Nu tänker jag inte skriva vare sig om musikaliskt plågsamma gudstjänstförsök eller språkligt dåliga formuleringar som smugit sig in i förslaget, liksom i svarsenkäten. Många andra har gjort det.

I stället vill jag lyfta upp sådant som jag saknar både i nuvarande handbok och i förslaget. Detta är brister (i ordets rätta bemärkelse) som har tvingat mig som präst att hitta på egna ordningar.

En viss vägledning har jag sökt i Handboken för Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och i den anglikanska kyrkans handbok, dokument som finns föredömligt lättillgängliga på internet.

Det ena området är vuxenkonfirmation. I Riktlinjer för Svenska kyrkans konfirmandarbete nämns på ett enda ställe att konfirmationen kan ske senare än i 15-årsåldern. Minst hälften av alla dopföräldrar jag träffat under året är själva döpta men inte konfirmerade. Det totala glappet mellan dop och undervisning bara växer.

Vuxenundervisning har därför varit en självklar del av mina arbetsuppgifter. Och lika självklart är det att erbjuda en gudstjänst som avslutning – en konfirmationsgudstjänst. Men både nuvarande handbok och det nya förslaget är lika enkelspårigt inne på tonåringar som riktlinje.

En fungerande vuxenkonfirmationsakt skulle också kunna fungera vid välkomnade av nya medlemmar som döpts i något annat samfund, såvida man inte har en särskild ordning för det som exempelvis i den finska kyrkan.

Det andra bristområdet är välsignelse av hem. Människor kan vara nyinflyttade eller på väg in i en relation med Gud och församling. Det kan också vara känsliga personer som upplever obehag. I andra länder är det en självklarhet att kontakta kyrkan för hjälp. I Sverige ringer man reklamtevekanalernas spökexperter. Men vi har ju ett bättre alternativ!

Det finns här och var lokalt utarbetade ordningar av varierande kvalitet, men andra kyrkors handböcker visar sig också här mer heltäckande.

En handbok behöver kyrkan ha för att kvalitetssäkra teologi och liturgi. Men ska den hålla i längden behöver den rymma hela livets behov.

KT:s ledare om Te Deum för folket är ytterligare ett bra förslag. Handbokskommittén borde ha vidgat perspektiven i stället för att göra ”mer av samma som vi alltid gjort”.