Stanna kvar – fly inte

Jag har en god vän i Svenska kyrkan som engagerat sig djupt i det tibetanska folkets sak. Efter några år ledde engagemanget till att hon flyttade till Dharamsala i Indien och arbetade där i den stora exil-kommuniteten av tibetanska flyktingar. Efter ytterligare en tid ville hon konvertera till buddhismen och hon fick möjlighet till ett personligt samtal med Dalai Lama om detta. När hon presenterat sina tankar frågade Dalai Lama; ”Känner du att du har gått så långt det är möjligt på den kristna vägen, att du nu är en fullkomlig kristen?”

– Nej det är klart att jag inte är, svarade vännen.

– Då tycker jag att du ska vara kvar i kyrkan, svarade Dalai Lama, och fortsätta växa i den tron och därifrån verka för möte och försoning mellan våra vägar.

Min vän är fortfarande kvar i Svenska kyrkan och arbetar fortfarande med ett brinnande engagemang för att ge tibetanerna möjlighet att utöva sin religion.

Jag har stor respekt för män­niskor som tar sin andliga kallelse på allvar och vill leva ut den fullt ut. Jag kan förstå människor som av dessa skäl väljer att konvertera. Men jag tror, som Dalai Lama ger uttryck för, att detta inte är en handling som nödvändigtvis för den ekumeniska saken framåt utan snarare riskerar att bekräfta och befästa de olika vägarnas synbara motsättningar.

Man kan naturligtvis även inom den världsvida kyrkan finna exempel på Dalai Lamas argument att verka ekumeniskt utifrån sin givna tillhörighet. Lysande förebilder finns att hämta till exempel från kommuniteterna i Taizé och Bose. I och med Franciskus tillträde på påvestolen har den tanken nu även ett stöd från den katolska kyrkans högsta ledning. I Bose praktiseras ordningen att de som vill ansluta till gemenskapen stannar kvar i sin ursprungliga kyrkliga tillhörighet oavsett vilken, och dess ledare Enzo Bianchi är nu påven Franciskus personliga rådgivare i ekumeniska frågor. 

Tanken att kyrkans enande, och i förlängningen mänsklighetens, skulle kunna uppnås genom att alla återvänder till katolicismen är inte bara en naiv och oframkomlig väg, den är passé. Det är som att söka sitt ursprung genom att försöka kravla upp i sin moders sköte igen.

Enandet sker när vi alla utifrån våra egna perspektiv och traditioner ser och bejakar att vi alla är ett, oavsett religiös, etnisk, social, klass eller könsidentitet.

Det viktiga är inte vilken kategori vi tillhör – det är det som är poängen att vi är OK som vi är – utan det viktiga är att vi blir fria att vara de vi är när vi bejakar den andres tillhörighet fullt ut. Mångfald som enhetens förutsättning och enhet som mångfaldens mål.

Det är hoppfullt att världens andliga ledare, och de komma från öst och väst, de komma från alla religioner och ingen religion, förstår detta.

Jag skriver dessa rader i stillheten uppe på Berget i Rättvik. Jag leder en kurs här tillsammans med min fru Jennifer Ferguson kallad ”En sång om försoning”. Det är min första kurs här på över 20 år och ett par veckor innan kom ett pressmeddelande från Berget som tillkännagav att föreståndaren kommer att vigas till katolsk präst och fem av medarbetarna konvertera till katolicismen. I någon mening har vår kurs hamnat i ett nytt ljus och sammanhang och dessa rader skrivs ur mitt behov av att vara uppriktig inför denna nya situation. 

Jag delar med många en stor kärlek till Berget: Här har jag bott och arbetat som volontär, här har jag i likhet med många andra funnit livsviktiga källsprång i olika perioder av mitt andliga liv. Här har jag tagit del av och hållit otaliga kurser, och här har jag än i dag de som jag räknar in bland mina äldsta och käraste vänner.

Min relation till huset där S:t Dominicus katolska kapell nu ligger, delar jag däremot inte med så många andra. Det stod nämligen övergivet på min barndoms gård i Malung, men var ett tillhåll för oss barn där vi lekte och drömde gränslösa drömmar om gemenskap och tillhörighet. Huset donerades av Malungs församling till Berget, jag var med när stock efter stock plockades ner och såg det sen upptimrat igen på Berget. Jag har återvänt till det och åter omslutits av dess drömmar inhysta i väggarna. Det är klart att det är en sorg i mig, som jag delar med donatorerna i min hemförsamling, och förmodligen även med Bergets bofasta, att jag nu är exkluderad från full delaktighet i gudstjänsterna där. 

Men jag kan inte stanna i den sorgen. Jag är övertygad om att Gud har så mycket större planer för sin mänsklighet än vad vi och våra små hus och drömmar kan innefatta. Men som vi tillsammans kan ana och realisera i lovsång och dans, bön, meditation och samtal. 

Jag är tacksam över att vi haft den stora förmånen att få göra just detta denna helg uppe på Berget och det är min förhoppning att Berget ska få fortsätta att vara ett ställe där denna gränslösa och allt omfattande lovsång ska få klinga. Om inte – hittar försoningens sång alltid nya platser och strupar att klinga ur. 

Anders Nyberg