Mina barn skulle som sedvanligt gå luciatåg i år. Av traditionens skull gör man det i den närbelägna kyrkan till dagiset. För två femåringar är ett luciatåg som man ska uppföra för minst 50 vuxna stort. De övar i lucia sånger i veckor, de ska köpas nya lucialinnen, verser ska inövas och inte minst ska det efterlängtade och fina glittret provas både i hår och runt mage. Förväntningarna är höga. Dagis tar sig tid och kraft att bakar bullar med 36 barn dagen innan! Allt är på topp. Då kommer beskedet från Svenska kyrkan dagen innan lucia; inget glitter i kyrkan i år. Det blir nämligen är så jobbigt att dammsuga efteråt.  

Föräldrarna är tvingade att åka och köpa röda band efter jobbet eller på något sätt fixa detta på några timmar samtidigt som man ska förklara för de ledsna barnen hur det hänger ihop. Irritationen hos de flesta föräldrarna var stor den eftermiddagen. Någon nämner att det är dags att gå ur kyrkan.

Som anställd i Svenska kyrkan skäms man.  Fy vad jag skäms. Naturligtvis handlar det inte om just glittret. Frågan är ju hur vi behandlar de kyrkobesökare som kommer till kyrkan! Hade det inte varit trevligare om församlingen hade sett detta som ett tillfälle till kommunikation? Minst 50 föräldrar och dessutom barn med mor- och farföräldrar. Prästen eller personal kunde kommit i god tid och öppnat upp, värmt upp kyrkan, delat ut informationsfoldrar och bjudit på glögg. Inte minst hälsat välkommen till luciahögtiden. För vi i kyrkan är igen aktör som bara lånar ut en lokal. Vi är just detta - kyrka. Även om inte en präst håller en andakt säger det mycket om en präst just hälsar välkommen till kyrkan och julen. Det sätter en prägel på var man är. Och jag tror folk längtar efter det. Det är ju därför man är med i kyrkan. Någonstans därinne finns en längtan efter något mer. Något mer som bara vi i kyrkan kan erbjuda.

Vi i kyrkan gnäller om att folk inte kommer till kyrkan – hur ska de kunna göra det? Vi är ju inte tillgängliga! Krångliga telefontider och stängda kyrkor är nästan praxis på de flesta håll. Service och öppenhet råder det brist på. Vi kontaktar ingen. De får kontakta oss. På våra villkor och tider. Vilken annan organisation har det så?

Ett av Svenska kyrkans kärnvärden är öppenhet. Jag kan känna att det efterlevs dåligt på sina håll. Vi sätter upp regler. ”Inget glitter i kyrkan ” är bara ett, men ett tyvärr utmärkt exempel på att det är viktigare för oss att någon ur personalen ska slippa anstränga sig någon extra stund än att många människor får uppleva ljus och värme och glitter!

Om vi vill behålla våra medlemmar och välkomna nya måsteE vi bli bättre på service tänka på dem. Inte på oss själva, Vi behöver allt glitter vi kan få i kyrkan!

Karin Sandberg