Om Kyrkomötet beslutar i enlighet med kyrkostyrelsens och organisationsutskottets förslag om ny lokal organisation för Svenska kyrkan sker det mot bättre vetande. I förslaget till kyrkomötet har man nämligen inte tagit hänsyn till den forskning som finns om organisation, ledning och sammanläggningar.
Från forskning om sammanläggningar av organisationer vet vi att dessa sällan lyckas. Flertalet gör ingen nytta, ett fåtal lyckas och resten blir till skada. Därför är det inte förvånande att utvärderingar av de sammanläggningar som hittills skett i Svenska kyrkan inte visar på några entydiga vinster – inte ens ekonomisk vinst, trots att ekonomin i de flesta fall varit drivkraften. Inte heller utredningens ambitiösa bilagedel visar på några egentliga vinster av tidigare sammanläggningar.

Sällan räknar man med de kostnader i form av den tid och det engagemang som går åt till att genomföra förändringarna. Om storpastoraten bildas kommer vi få se en oerhörd energi användas för organisatoriska frågor – en energi som nog kunde användas bättre. På många ställen får vi räkna med stora problem och misslyckanden.

I praktiken blir församlingarna som ingår i de nya svenska storpastoraten lika de distrikt, som tidigare funnits på många platser. Man skulle kunna beskriva organisationen som divisionaliserad. Sådana organisationer karaktäriseras av spänningar mellan de olika enheterna, särskilt mellan huvudkontoret (läs pastoratet) och divisionerna (läs församlingarna). Divisionernas självständighet blir en chimär och i Svenska kyrkans fall kommer man blir beroende av pastoratets välvilja för att själva kunna besluta i de pastorala frågorna.

Från organisationsforskningen är det väl känt att det i varje organisation finns en dragkamp om fördelningen av resurser. Det sägs att de nya strukturerna ska underlätta en pastoral ledning i de tidigare samfälligheterna. Det verkar dock som om man bortser från att de frågor där samfälligheterna kritiserats (ofta med rätta) gäller just fördelning av resurser inom samfälligheten. Men de svåra fördelningsfrågorna kvarstår oförändrade och är precis lika svåra som förut. Kritiken kommer nu att riktas mot pastoratets ledning i stället för mot samfälligheten. Inget eller litet är vunnet.

Att lägga samman organisationer är alltså svårt och förenat med risker. Från finsk forskning vet vi att personal i församlingar under organisationsförändring upplever fler konflikter än de, som inte utsätts för förändringen. Vidare menar ungefär hälften av de anställda att reformerna misslyckats i väsentliga avseenden (användning av personalresurser, kvalitet i församlingsarbetet och gudstjänstlivet) medan endast en fjärdedel tycker att man lyckats. Hälften menar att ledarskapet misslyckats och endast en tredjedel att finansiell stabilitet nåtts. Allt detta trots att finska kyrkan förbereder sammanläggningar i god tid och har ett stödprogram för involverade församlingar – något som saknas i Svenska kyrkan.

Gudstjänsten anses ofta vara själva nerven – det viktigaste i en församlings arbete. Den ska för ett pastorat regleras i en gemensam församlingsinstruktion. Hur den gemensamma församlingsinstruktion ska kunna skrivas som ger utrymme för variationer, olika betoningar och teologier i till exempel ett framtida storpastorat i Göteborg eller Örebro är inte lätt att förstå. Risken finns för att önskemål om enhetlighet ska ta över. Här finns troligen två faror: Dels en risk i minskning av det totala antalet gudstjänster – dels en risk för likriktning. Vi vet nämligen från religionssociologisk forskning att mångfald, olika typer av gudstjänster och ett rikt varierat utbud ökar gudstjänstdeltagandet.

Inom organisation och ledning finns – precis som när det gäller kläder – moden som kommer och går. För närvarande är stor­­driften på modet. Det betyder inte att man visat att stordrift ger några vinster – varken ekonomiskt eller på annat sätt. För en organisation vars huvuduppgift är att vara nära människor i den lokala församlingen tror jag inte att stordrift att rekommendera – oavsett vad som är modernt för närvarande. I sitt herdabrev till Visby stift 1948 skriver sedermera ärkebiskopen Gunnar Hultgren: ”Omsorgen om innehållet dikterar aktsamhet om formerna”. På vetenskaplig grund kan man nog säga att det biskopsordet gäller ännu i dag.

Per Hansson
Seniorprofessor i pedagogik med inriktning mot organisation och ledarskap