Svaret andas elitkultur och otidsenlig överlägsenhet

Maria Löfberg anser sig i sin text med rubriken Finkulturell elit vill inte bråka tillhöra den finkulturella elit som i debatten kring ny gudstjänsthandbok kommit att representeras av bland andra Svenska akademien. Men om jag verkligen ska ta henne på allvar när hon skriver att ”det behövs att man tar alla gudstjänstfirare på alla nivåer på allvar” har jag svårt att se hur hon kan hävda att hon tillhör samma elit.

Svenska akademien företräder en exklusiv hållning som tycks ha lite med de djupare folklagren att göra. Ett graverande exempel på detta är Astrid Lindgrens : ”Han fattas mig” som Akademien inte tycker här hemma i en gudstjänst. Svenska akademien har gjort iakttagelsen att många människor använder detta i begravningsannonser för sina nära och kära men förmår inte dra den givna konsekvensen att uttrycket någon fattas mig därför också kan höra hemma i en begravningsgudstjänst. Det som betyder något för människor och som hämtas från folket duger helt enkelt inte.

Att Svenska akademien står för en elitkultur som inte vill ta alla gudstjänstfirare på allvar demonstrerar de tydligt när de på fullt allvar hävdar att” äldre församlingsmedlemmar ska lära och förmana de yngre ” när dessa kommer till gudstjänst. De skriver att ” Inget språk, det må vara religiöst eller litterärt, som utsatts för minsta stilisering kan vara omedelbart tillgängligt för alla”. Så är det ju, men att gå så långt som Akademien vill och acceptera ”desorientering” ( jo, de använder faktiskt detta ord), hos människor när de kommer för att fira gudstjänst, kan inte vara Svenska kyrkans hållning.

Ett annat hårresande exempel på elittänkande är Akademiens diskussion omkring det inkluderande språket. Förutom att de inte tycks förstå relevansen i detta i en tid när hela samhället är på väg att dras isär av segregation, bristande jämställdhet, socioekonomiska skillnader och rasism, vill de premiera ”språkligt fullödigare formuleringar” före det öppna, gemenskapsbefrämjande och inkluderande tilltalet. Teologin måste faktiskt ibland bryta grammatiken och det är besvärande att Akademien sätter sig över denna princip. Att Svenska akademien ser det som ett ”doktrinärt svaghetstecken att söka stöd i FN:s barnkonvention” för en inklusiv hållning upprepar de samma oförståelse inför sin samtid och kyrkans roll i den.

Remissvaret uttrycker en otidsenlig överlägsenhet. När Akademien skriver att kyrkan ” bör korrigera utan vidare diskussion”, eller ”det finns inget utrymme för någon förhandling på den punkten” behandlas Svenska kyrkan som en okunnig unge som behöver tas i örat. Att hon skulle vara en öppen folkkyrka som står i dop-och missionsbefallningens tjänst tycks vara av mindre vikt. Av deras ton att döma är det inte svårt att förstå att denna traditionella elitkulturella grupp riskerar bli alltmer marginaliserad.

Så nej, Maria Löfberg, menar du vad du säger om att ta alla gudstjänstfirare på alla nivåer på allvar, så kan du väl knappast tillhöra den finkulturella eliten? Även om jag kan ana att det inklusiva språket nog inte riktigt har landat hos dig när du skriver ”Honom” om Gud. Det är synd. Jag tror nämligen inte att det finns några utsikter att Svenska kyrkan helt ger upp denna intention för det nya handboksförslaget. Det är en alltför viktig princip att så många som möjligt får uppleva Guds kärlek, välkomnas och omfamnas av evangeliets budskap om Kristus. Det är i alla fall min starka gissning.

Akademierna kan bidra med sin blick till utformningen av en ny gudstjänsthandbok och bidra med ett fortlöpande samtal med Svenska kyrkan om de också erkänner kyrkans särskilda kompetens. Huruvida Välsignelsen ska vara optativ eller indikativ bör till exempel överlämnas till de teologiskt språk-och sakkunniga. Det hör inte till Svenska akademiens område och det borde de förstått. Men tyvärr, så är inte fallet.

Akademiens omdöme kan aldrig vara avgörande. En så kallad kvalitetssäkring av språket i liturgin måste omfattas av en bredare analys och bearbetning.

Helena Myrstener
präst i Limhamn