Att biskoparna stöder sig på teologiska fakta motsäger inte att man också har uppdraget att ge pastoralt stöd, menar debattören.
När jag, i Kyrkans Tidning läste artikeln: ”Hennes dop ifrågasattes”, kan jag inte komma förbi följande mening, ”ingen av biskoparna har kunnat ge henne ett pastoralt stöd.”
Jag diskuterar inte det teologiska, men jag vill lyfta det medmänskliga. Atmosfären i artikeln andas en utsatthet och en ensamhet som åsamkats av Svenska kyrkan, som mentalt och psykologiskt svikit en av sina präster.
”Vadhelst ni gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig”, säger Jesus.
I artikeln möter vi en person som har behövt och fortfarande behöver stöd, eller med andra ord själavård. Detta är biskopar och präster speciellt utbildade i och har stor erfarenhet av.
Texten andas i stället ett makttänkande och hur den lilla människan mår verkar vara oväsentligt. Man har svikit en av de minsta. Huvudpersonen ömmar för de utsatta och nu är hon en av dem.
I gudstjänsten, andra söndagen i påsktiden, som jag deltog i, tryckte den förrättande prästen på att en tro som inte leder till en kärlekshandling gentemot medmänniskan inget är värd.
Att biskoparna stöder sig på teologiska fakta motsäger inte att man också har uppdraget att ge pastoralt stöd.
I samma tidning skriver Lennart Koskinen om en annan präst som ”inte var accepterad av sin egen kyrka”, men som stolt bar sin prästkrage. Är en ”kyrka utanför murarna” den som bäst representerar evangeliet?
Elisabeth Lindman
kyrkvärd
Farhult-Jonstorps församling
LÄGG TILL NY KOMMENTAR