Föreläsaren och inspiratören Navid Modiri åker runt landet med föreläsningar och workshops under stridsropet ”allt är påhittat”.
Filosofiskt och idéhistoriskt är ett sådant påstående tuggat och malet ett par gånger men som insikt väckt i nya sammanhang kan en kreativitet frigöras och visa riktningar i väglösa landskap.
 

Utropet om att allt är påhittat bär också bottnar där vi som kyrka har pålat.
Insikten är både skrämmande, trösterik och väcker kreativitet.
 

Ett av de nya ord som svenskan begåvats med under de senaste åren är ordet genusyrsel.
Det är en nästan bokstavlig yrsel som infaller när man lämnar sina låsta normerade tankemönster och kastar sig efter nya. Många upplever denna yrsel som hotfull, farlig och svarar med aggressivitet.
 

Om etthundra år finns inte Svenska kyrkan. Det är bra!
Åtminstone inte som vi känner henne idag. Idag är hon på många sätt bra i sin bristfällighet och ofullkomlighet.
 

Det vi kallar Svenska kyrkan kommer att dö, men att vara kyrka kommer att leva. Det är vår tro och vår tillit.
Kyrkan måste bryta sig ur sina, ofta av bekvämlighet pissträngda, former för att kunna fortsätta vara kyrka. Formerna vi lever och andas idag är historiskt skapade av en intellektuell borgarklass för en intellektuell borgarklass.

Kulturlivet i Svenska kyrkan är en borgerlig kultur. När vi gör vår omvärldsanalys för förändringsarbete idag gör vi det utifrån en förförståelse som intellektuell medelklass. Det är vårt modersmål och det är vi själva som definierar vad som är nytt, fräscht och annorlunda.  Ofta blir vårt sökande efter nya former paternalistiskt och de metoder som tas fram andas evangelikalt missionsarbete och någon lightvariant av trotskijstisk enterism.
 

De förändringsarbeten för formen vi ofta gör handlar ofta om självtillfredställelse och sensationslystnad.

Vi vill förändra men absolut inte förändras. Våra skenbart nya former och språk blir egentligen bara redskap för att förändra utan att själva förändras.
Varje god själavårdare vet att den största gåva man kan ge en annan människa är att komma tomhänt till ett möte. Vi är invanda med att som gäster alltid ha en flaska vin, olja eller choklad till väden. Men störst är att komma tomhänt i ett möte. Att inte vilja något med den andre, att inte ha några intentioner. Det måste vi öva som kyrka.

Formen har alltid burits för länge av de ängsliga.
Evangelium har burits av ande och av modiga människor som vågar låta sig förändras. Det måste vi inte bara vara beredda på utan kanske även vilja. Att sträva efter yrsel.
Inte nytt språk för vår tro utan lyssna efter vår tro i språk, former och manifestationer som vi inte känner igen och som gör oss osäkra. Kanske till och med förskräckta.
Vi skall aldrig sträva efter att uppleva ett aha, eller ett ”där satt den”.
 

Vårt förändringsarbete måste utgå från att förstå så lite, möta så nya tankemönster att vi börjar känna yrsel och ha modet att stanna kvar i det.
Sådant är allt förändringsarbete och kanske att det paradoxalt nog är så att vi måste sluta vara kyrka för att kunna vara kyrka.
Allt det här har vi ju redan både poesi och dogmatik för.

Skall vi våga andas det?

Kent Wisti, präst bildkonstnär.