Svenska kyrkans moderna inkvisition mot prästen Annika Borg

Text: Christer Sturmark

Kristendomens praktiserande av inkvisition borde vara passé. Men nu ska Stockholms domkapitel utreda prästen Annika Borgs tankefrihet och åsiktsfrihet på uppdrag av en annan präst. Detta är en form av modern inkvisition anser Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna.

Ett fascinerande skådespel spelas nu upp framför våra ögon, ett skådespel som med all önskvärd tydlighet visar att Svenska kyrkan är en krackelerande institution som spelat ut sin traditionella roll. Bakgrunden är följande:

Prästen Annika Borg har tillsammans med bland andra Bengt Westerberg, Staffan Bergström, P C Jersild och undertecknad, deltagit i den nu pågående debatten om religiöst och kulturellt motiverad omskärelse av barn. I denna debatt har hon tagit ställning för barnens rätt till integritet och att denna rätt ska gå före rätten att agera i enlighet med religiösa och kulturella sedvänjor.

Tillsammans med oss ovan nämnda debattörer, liksom Vårdförbundet och en majoritet av Sveriges läkare, anser hon att omskärelse bör tillåtas först när individen själv kan välja att göra ingreppet. Detta är således knappast en kontroversiell uppfattning. Om detta skrev vi senast i Svenska Dagbladet.

Dessutom är Annika Borg medlem i Fri Tankesmedja, en tankesmedja vars programförklaring lyder:

”Fri Tanke Smedja vill främja upplysningens idéer, värna om individens fri- och rättigheter samt verka för sekulär etik och politik. Tankesmedjan är partipolitiskt obunden.”

och vidare;

”Varje person som medverkar i tankesmedjan representerar endast sig själv och sina egna ståndpunkter, men förenas av ett gemensamt intresse för de frågeställningar som tankesmedjans programförklaring väcker.”

Annika Borgs deltagande i debatten om omskärelse och hennes medverkan i denna tankesmedja har upprört stiftsadjunkten för själavård och tidigare ärkebiskopskandidaten Anna Karin Hammar, centralt placerad i Svenska kyrkans innersta krets. Hon har i ett brev till Eva Brunne, biskop i Stockholms stift, skrivit följande:

är det förenligt med codex ethicus för präster och för präster i Stockholms stift att vara motståndare till religionsfrihet i allmänhet och till en sedvänja som utgör en viktig identitetskälla i judisk och islamsk tradition i synnerhet?”

Vidare skriver hon i samma brev:

”Är det förenligt med codex ethicus att vara med i en tankesmedja som verkar för sekulär etik om detta innebär att religionsfrihet inte erkänns som individens frihet och rättighet utan som underordnad den sekulära statens ramar?”

Första stycket är formulerat ungefär som frågan ”Har du slutat slå din fru?” En sådan fråga ställd till en människa som inte slår sin fru går det varken att svara ja eller nej på, eftersom att det ligger ett falskt påstående i själva frågan.

Anna Karin Hammar påstår med denna fråga helt fräckt att Annika Borg är ”motståndare till religionsfrihet i allmänhet”, trots att Borg så vitt jag vet aldrig har uttalat eller skrivit något som tyder på en sådan uppfattning.

Anna Karin Hammars agerande påminner mig om en händelse för några år sedan då hon deltog i ett av Humanisterna arrangerat seminarium på Pridefestivalen.

Seminariet videofilmades och lades ut på nätet. Några dagar senare skriver Hammar till en lång rad journalister och påstår att Humanisterna gick de främlingsfientligas ärenden, eftersom vi hade censurerat videoinspelningen och klippt bort en del av seminariet där Hammar talade väl om en muslimsk filosof som försvarade hbt-rättigheter.

Problemet var bara att kommentaren inte alls var bortklippt. Hammar hade bara slarvat i genomtittningen, vilket hon sedermera också tillstod. Men förmodligen ville hon väldigt gärna sprida illvilliga rykten om Humanisterna hos journalistkåren och sanningsfrågan vår inte så viktig.

Ibland är det en fördel att ha koll på fakta innan man går till attack. Så också i detta fall.

Tillbaka till första citatet från hennes skrivelse till domkapitlet: Hammar tycks anse att det är oförenligt med prästämbetet att stå på barnets sida och försvara barnets rätt till religionsfrihet. Menar hon på fullt allvar att den grundlagsstadgade åsiktsfriheten inte skulle gälla för prästvigda? Det är i så fall en häpnadsväckande ståndpunkt.

Notera att Annika Borg inte är anställd av Svenska kyrkan, utan agerar som fri debattör.

I det andra citatet från Hammars skrivelse vill hon inte bara inskränka Borgs åsiktsfrihet, utan också hennes grundlags­skyddade mötesfrihet. Hammar tycks anse att Borg inte får ingå en i en tankesmedja som omfattar personer med judisk, kristen, muslimsk och sekulärhumanistisk livsåskådning och som har ovan beskrivna programförklaring.

Det framgår att Hammar också är kritisk till ett samhälle som vilar på en sekulär etik. Det står förstås henne fritt att vara det, men menar hon verkligen att alla samhällsmedborgare borde underordna sig en statligt sanktionerad kristen etik? Har hon missat att vi under de senaste decennierna har blivit ett livsåskådningsheterogent samhälle?

Slutligen antyder hon att religionsfriheten, det vill säga religioners uttryck och manifestationer, inte ska vara underordnade den sekulära statens ramar. Nu blir det riktigt skrämmande. Att människor får tro vad de vill finns det knappast någon vid sunda vätskor som ifrågasätter i Sverige. Men menar Hammar verkligen att religioners uttryck inte ska begränsas av statens sekulära ramar? Ska t ex Jehovas vittnen ha rätt att förvägra sina barn blodtransfusioner i religionsfrihetens namn?

Det är väl alldeles självklart att staten ska begränsa religionsfriheten i denna mening. Den samhällsvision som här lyser igenom mellan raderna i Hammars skrivelse känns mycket obehaglig. Hon tycks förespråka en teokrati, där olika livsåskådningar inte ska samverka på lika villkor och där staten inte är livsåskådningsneutral. Bevare oss från en sådan maktutövning á la Anna Karin Hammar.

Vad gör då domkapitlet när denna skrivelse hamnar på deras bord? Det ska erkännas att det inte är särskilt ovanligt i ideella organisationer, inte heller hos Humanisterna, att det inkommer konstiga brev från diverse rättshaverister och vad som, möjligen i en alltför generaliserande terminologi, brukar kallas ”knasbollar”. Sådana brev inkommer då och då, och styrelsen eller motsvarande instans måste då förhålla sig till dem.

I sådana fall brukar man skriva något i stil med ”Tack för din skrivelse, vi bedömer att detta ska lämnas utan åtgärd, men sparar ditt brev för framtida referens” eller något liknande artigt.

Så agerar inte domkapitlet. Den 18 januari i år sammanträder de och beslutar att inhämta Annika Borgs yttrande i frågan! Detta är också uppmärksammat i Kyrkans Tidning.

Beslutet är faktiskt sensationellt. De avfärdar alltså inte Hammars brev med någon lämplig artig formulering, för att sedan lägga skrivelsen i arkivet för eventuell framtida forskning om Svenska kyrkans ideologiska maktapparat, nej de ber Annika Borg yttra sig över frågan! Först därefter anser de sig kunna fatta beslut.

All respekt för Annika Borg, men faktum är att hennes eventuella yttrande över detta ärende är fullständigt oväsentligt. Det finns inget hon kan säga som kan ha någon som helst relevans för ärendet, av det enkla skälet att den grundlagsskyddade åsiktsfriheten, yttrandefriheten, tryckfriheten och mötesfriheten gäller även de som innehar prästämbetet. Det finns bara ett möjligt beslut för domkapitlet, och det är att lämna Anna Karin Hammars skrivelse helt utan avseende.

Att domkapitlet överhuvudtaget kan tänka i andra banor är mycket oroväckande. Kristendomens praktiserande av inkvisition borde vara passé, men här ska alltså domkapitlet utreda en prästs tankefrihet och åsiktsfrihet på uppdrag av en annan präst. En form av modern inkvisition alltså.

Svenska kyrkan krackelerar inifrån, och vi som står utanför kan inte göra annat än att titta på och skaka på huvudet.

  • 36 Kommentarer

    Logga in för att kommentera

  • Nils Dardel

    Spännande argumentation - med en sådan vän behöver Annika Borg inga fiender!

  • medlem

    Om detta är en nyhet för Sturmark är han inte särskilt insatt i Svenska kyrkans organisation. På senare år har domkapitlen haft mycket att göra...

  • Gustav aDOLFSSON

    Ja, nu blev det väl lite fel ändå! Sturmark, som i åratal öst sitt hån och förakt över allt vad kyrkan står för, låtsas i sitt långa inlägg att han är någons slags försvarare för "de sanna kristna värdena". Och Annika Borg har hamnat i dåligt sällskap! Har hon månne gått mer åt höger - eller var det kanske åt vänster...?

  • Björn Bengtsson

    Jag upplever, som oftast, att företrädare för Humanisterna är lite onyanserade. Tre exempel med anledning av föreliggande skrivelse:

    (1) Att Hammar ifrågasätter gränsen mellan svenska kyrkans och statens jurisdiktion innebär inte att hon förespråkar teokrati. Möjligen kan hon anklagas för sekterism, civil olydnad och uppvigling (beroende på var och hur hon drar gränsen). Men hon vänder sig ju *inåt*, till sin egen krets. Hon tvingar ingen att lyda, men uppfordrar de som *vill* lyda att fundera på vem och när.

  • Björn Bengtsson

    (2) Att dra upp tydliga skiljelinjer mellan (självklar) åsiktsfrihet och (begränsad) religionsfrihet m.m. är inte så enkelt som Sturmark vill låta påskina. Hur ska han ha det: får man tycka och göra som man vill, eller inte? Detta är just en sådan "omöjlig" fråga som han anklagar Hammar för att ställa. För att jag ska ta Humanisterna på allvar måste de tydligt erkänna att det inte är trivialt att avgöra var gränserna går; vad "det sunda förnuftet" dikterar. Jag är personligen ganska säker på att omskärelse har många negativa och få positiva konsekvenser, och borde därför, ur "mitt" perspektiv, begränsas. Men om man i judiska kretsar vill idka denna praktik, av skäl som jag underkänner, betyder det då att jag har "rätt" och att de har "fel"? Nej, det följer inte.

  • Björn Bengtsson

    (3) Det är anmärkningsvärt att när en företrädare för Svenska kyrkan nu verkar för att organisationen ska uppfattas som konsekvent och tydlig, ja, då kritiseras hon av samma Humanister som vanligtvis förlöjligar Svenska kyrkan för att den är alltför konturlös och mjäkig.

  • Christer sturmark

    Varför alla dessa uttryck som "hån", "förakt", "förlöjligar" etc. Menar de som skriver dessa ord att kyrkan inte ska tåla saklig och kritisk granskning? Att kalla detta för "hån" etc känns en smula barnsligt.

  • Lars Hjertén

    Det är intressant att Christer Sturmark ordförande för de ateistiska Humanisterna, har bestämda åsikter om hur Svenska Kyrkan skall agera i en speciell fråga. Domkapitlet i Stockholm skall överhuvudtaget inte befatta sig med en fråga, som man fått från en präst. Det luktar nämligen medeltida inkvisition. Man ser framför sig tortyrkammare och brännande på bål, när det endast är frågan om att samtala med Annika Borg för att höra vad hon anser om innehållet i en tidningsartikel, där man vill förbjuda manlig omskärelse och förorda en sekulär stat. Värre än så är det inte och det vet säkert Christer Sturmark, som målar den fan på väggen som han säkert inte tror på.

  • Göran Olsson

    Christer Sturmark förnekar sig sannerligen inte! Han anser att det är "sensationellt" att domkapitlet vill förhöra sig om huruvida en av dess vidga tjänare faktiskt delar Kyrkans tro och lära och är lojal mot sina löften i prästvigningen.

    Skulle Sturmark vara lika förstående om en representant för "humanisterna" plötsligt började propagera för att alla måste bekänna sig till Gud om de inte vill brinna i helvetet?

    Svenska kyrkan torde näppeligen vara den enda organisation som förväntar sig lojalitet av sina företrädare.

  • förespråkaren

    Aha, Svenska kyrkans inkvisition finns alltså redan. Jag måste visst ha missat något tidigare. Men det låter ju sig höras...

  • Sidor

REKOMMENDERAT