Vad ligger i verbet skapa? Sammanfattningsvis gäller att någon har en vision av något som i framtiden skall bli verklighet. Detta gäller även för Guds skapande. Då måste Gud i förväg bland annat ha tänkt ut hur alla levande organismer skall vara utformade nu och i framtiden. Gud skapar väl inte på måfå?  Men vi får ett orimligt omfattande gudsbegrepp.

Vidare måste människor i vår tid betänka följande: Ingen människa har i dag tillnärmelsevis fullständig kunskap om vad skapelsen är för något. Vi häpnar över de miljarder och åter miljarder fusionsreaktorer, vi kallar stjärnor, som ryms i ett expanderande universum, men vi vet till exempel ingenting om eventuellt liv på dessa stjärnors planeter. Förmodligen saknar människan trots sin intelligens och fantastiska potentialitet förmåga att fullt ut förstå den värld hon lever i och att det så kommer att förbli? I så fall måste vi räkna med en bestående främlingskap mellan Skaparen och människan.

Är det då inte klokare för människan att överlåta naturens ordning åt sig själv? Detta betyder inte att människan skall avhålla sig från att stilla sin nyfikenhet. Hon skall fortsätta att forska i naturen, men gör hon nya upptäckter så är det inte kristendomens Gud hon ser på ryggen.

Om man ändå hävdar att naturen i allt är Guds skapelse, aktiverar man gamla svåra frågor. Har Gud också skapat sjukdomsbakterier och cancertumörer, och ligger han bakom jordbävningar och annat ”naturligt ont”? På den frågan svarar de flesta människor, även de fromma: nej, naturligtvis inte!  Men om det inte är Gud som bestämmer över kontinentalsocklarnas förskjutningar, vem är det då?

Enligt ovanstående tankegångar blir det tydligt att trosbekännelsens ord ”allt vad synligt och osynligt är” inte håller. Att lusläsa den medeltida originaltexten  tjänar ingenting till. Trosbekännelsens innehåll måste förnyas. Här finns en stor vinst att hämta, nämligen att slippa den paradox som ryms i den nicénska  trosbekännelsen.

Ovanstående funderingar förringar inte Gud i kristen mening, utan gör denne till någon eller något som söker kompensera för orättvisor i naturens ordning.  Men det massivt onda som människan själv är upphov till kvarstår.

Bengt Holmberg

Uppsala