Kyrkohandboken

Text och musik behöver inte antas samtidigt

Kyrkomöte. Att nu anta en handbok kommer förmodligen främst att underminera bokens ställning. Om några få år kommer kyrkomötet ändå behöva ta upp frågan igen utifrån ett betydligt sämre utgångsläge.

Om några dagar kommer kyrkomötet att rösta om handboksförslaget. Det har hävdats att beslutet har föregåtts av mycket debatt, men frågan är om det är sant. De som önskar få förslaget antaget har knappast alls diskuterat i offentligheten. Bland kritiska röster har en uppgivenhet utbrett sig. Kanske tänker man sig att tillräckligt mycket av 86:an finns kvar för att förslaget inte ska inverka negativt på
lokalt i den egna församlingen.

Gång på gång har kyrkokansliet – och tyvärr även någon biskop – försökt stödja sig på en gravt missvisande sammanställning av remisser. Där presenteras statistik som inte tar hänsyn till cirka 270 inkomna fritextsvar. Processen har lidit av gravt dysfunktionella arbetsformer och allvarligt skadat förtroendet för den nationella nivån. Att inte ens biskopsmötet haft förmåga att få processen och materialet ordnat är också ett svaghetstecken som väcker stor oro inför framtiden.

I våras (Kyrkans Tidning nummer 15/16) påstod Ragnar Persenius att biskoparna tar personligt ansvar i viktiga teologiska frågor. Ett viktigt hopp stod därför till handboksförslagets genomgripande behandling i Läronämnden. Tyvärr har de som hoppats se prov på teologisk fördjupning skäl att bli besvikna även på denna punkt. Texten innehåller några riktiga grodor samt ger ett byråkratiskt andefattigt intryck, där ogrundade åsikter ofta framförs med bristfälliga belägg.

Den enskilt mest uppenbara tokigheten är det alldeles befängda påståendet att handbokens musikaliska och teologiska delar måste antas samtidigt. Det är rimligt att se sången som en konstituerande del av gudstjänstens natur. Därifrån kan man dock inte dra slutsatsen om former för hur en handbok antas. Den norska kyrkan har nyligen gjort om sitt musikarbete och antagit det separat från den befintliga handboken. I Sverige har inte någon kyrkohandbok före år 1900 antagits med musik på det sätt som föreslås här. Tvärtom har en återkommande princip varit att först anta texterna och sedan vänta några år med att anta musikernas ackompanjemangsböcker. Här visar läronämnden en riktigt grov okunskap om Svenska kyrkans historia – eller har den förfallit till politik istället för lärogranskning.

Ytterligare ett typexempel på samma slarviga obetänksamhet är yttrandet över en motion som i en prefation vill införa en formulering om att Jesus är Marias son (och inte endast Faderns). En sådan formulering har implicit stöd redan i Bibeln och frågan om att få använda begreppet ”Gudsmoder” ledde till det stora kyrkomötet i Efesus år 431. Bejakandet av detta begrepp tjänade som grund för att definiera på vilket sätt Jesus Kristus kan förstås vara Guds Son. Formuleringen är central i kristen tradition, som till exempel i en julpsalm som vi har i bearbetningar av Ambrosius, Luther, Olaus Petri och J O Wallin (Sv Ps 112): ”Rena jungfrun moder är”.

Läronämnden vill avslå motionen eftersom förslaget bättre sägs uttrycka en i ”Bibeln och traditionen förankrad tro”. Motionen avvisas därmed, med påståendet att den ”innebär en risk för en förskjutning i det läromässigt viktiga företrädet för teologin framför biologin i inkarnationsteologin”. I boken ”Samlas kring hoppet” (sid 77) hävdar Antje Jackelén att ”man missat hela poängen” om man tar jungfrufödelsen som en biologisk fråga, eftersom man då går miste om de rika teologiska övertonerna kring Jesus och Maria. Detta är en rent personlig spekulation och ett tämligen grovt övertramp mot majoriteten av världens kristna. Den kristna traditionen har också, från Efesusmötet på 400–talet, utan problem just kunnat förena teologi och biologi genom sitt bruk av den formulering motionären föreslår. Bevisbördan om man vill avslå en mer traditionell och mer personlig förståelse av inkarnationen till förmån för Jackeléns dunkelt tänkta uppfattning ligger här hos läronämnden.

Om gudstjänsten sade Martin Luther i förordet till tyska mässan: ”Jag skulle kunna tvinga alla att följa min mässordning, men då vore jag som påvens folk”. Det sätt som vissa tänker genomtrumfa detta förslag med hjälp av en liten majoritet leder faktiskt tankarna till dem som på 1500-talet motarbetade Luthers frihetskamp. Det som nu behövs är en förlängning av friheten att använda det nya i förslaget sida vid sida med 86:an fram till det att en liturgisk nämnd med mer kompetens och erfarenhet tagit fram en väl genomarbetad handbok.

Slaget om historieskrivningen är redan förlorat och att anta en handbok i detta läge kommer förmodligen främst att underminera bokens ställning. Om några få år kommer kyrkomötet ändå behöva ta upp frågan igen utifrån ett betydligt sämre utgångsläge och att ha drivit igenom förslaget i nuvarande läge kommer då definitivt inte vara en fjäder i hatten för det nuvarande kyrkomötet.

Mer inom samma ämne
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken