Tillber Svenska kyrkan ett manligt väsen?

Viktigt för handboksarbetet har varit att finna ett mer inkluderande språkbruk; att tillhandahålla ett levande språk för gudstjänstens gestaltning av relationerna mellan människan till sig själv, till Gud och till medmänniskan och skapelsen i enlighet med kyrkans tro, bekännelse och lära; att ta hänsyn till behovet av igenkännande, att understryka att varje människa är en Guds avbild; att motverka strukturell diskriminering och att gestalta gudstjänsten med ett kritiskt öga på makten i samhället, där gudstjänsten kan ses som motkultur. Det ömsesidiga beroendet mellan liturgi och teologi lyfts fram.

Därutöver har jag haft upprepningens betydelse i åtanke; att något upprepas i varje gudstjänst kan få detta något att framstå som oomtvistligt och normerande utan att detta sägs rakt ut och riskerar att ”sväljas” utan kritisk reflektion.

När jag relaterar handboksförslaget till grundprinciperna kan jag konstatera att:

• ett inklusivt språk för Gud i betydelsen av att vara könsneutralt visserligen förekommer. Det fordrar dock ett aktivt val och är enkelt att undvika då det ytterst sällan är första alternativ. Den traditionella treenighetsformeln, Lovsången, Trosbekännelsen och Helig är övertydliga exempel på att ett maskulint språk för Gud fortfarande dominerar. De utgör dessutom de moment som upprepas i gudstjänst efter gudstjänst och bokstavligt talat nöts in. Det fordrar, menar jag, att andra moment i gudstjänsten bryter av mot dem och vidgar förståelsen av Gud på ett mycket mer kraftfullt sätt än vad förslagen erbjuder.
• ett levande språk: ett språk där relationerna mellan människan till sig själv, till Gud och till medmänniskan och skapelsen domineras av att Gud skildras som en ”han” föder frågan: För vilka är detta språk levande?
• behov av igenkännande: Vilka känner igen sig i ett språk där en maskulin Gudsbild dominerar? Det kräver åtminstone en Jesus som bryter könsstereotyper och skildras på sådant vis att kvinnor och människor som slarvigt buntas ihop som hbtq-människor inte, via ett manligt språk, tvingas ta en mental omväg in i igenkännande.
• ett kritiskt öga på makt­aspekten: Var finns dragen av motkultur, när de maskulina gudsbilderna regelbundet placeras som första alternativ? Någon bild av en Gud som kopplar ihop Gud med kvinnors makt finns inte.
• varje människa är skapad till Guds avbild: Vilka inbjuds att uppfatta sig som Guds avbild via en övervägande maskulin gudsföreställning?
• överensstämmelse mellan teologi och liturgi: Den teologi som sammanfaller med liturgin är en teologi enligt vilken den kristna guden fortfarande till övervägande del är manlig. Frågan här är oundviklig: Tillber Svenska kyrkan ett manligt väsen? Om inte bör detta bli betydligt tydligare än vad som framgår av handboksförslaget.

Agneta Lejdhamre
TD, präst i Västerås