I storpastorat fördelas personalresurser över många olika kyrkor och verksamheter. Där finns det mindre av ungas viljor och idéer, skriver debattörerna
Foto: Mikael M Johansson
Frågan om storpastorat i Svenska kyrkan är mycket omdiskuterad. Två inkomna motioner om utvärdering till förra årets kyrkomöte har styrts ner med motiveringen att en omfattande kartläggning inte är genomförbar. Det målas upp många olika bilder om läget, men ett viktigt perspektiv saknas: Vad har storpastoraten inneburit för alla de barn och unga som har vuxit upp i och bor i dem? Vi unga påverkas i allra högsta grad, och här är våra erfarenheter.
Som barn och unga i kyrkan blir vi allt för ofta mottagare av kyrkans verksamhet, inte delaktiga i den. Trots att församlingar gör sitt bästa för att möta behov och önskemål från de unga församlingsborna, saknas grundläggande förutsättningar för initiativ och engagemang i de redan satta ramarna. Storpastoraten planerar sin verksamhet på en högre nivå, ibland efter en övergripande församlingsinstruktion. Att hela tiden vara målgrupp för en färdig “verksamhetsmall” utan att själv få vara med och forma den ger ingen känsla av delaktighet och utrymmet för spontanitet krymper. När verksamhet förläggs över stora områden i några få av alla pastoratets kyrkor, försvinner den närhet som behövs för att unga ska kunna känna tillhörighet och sammanhang. Stärker det engagerade unga? För oss är erfarenheten det motsatta.
I storpastorat fördelas personalresurser över många olika kyrkor och verksamheter. Där finns det mindre av ungas viljor och idéer. Processen att starta till exempel en ungdomsmässa blir avskräckande när det ska skickas lokalbokning, planeras möten, läggas om tjänster och så vidare. Vi saknar möjligheten att kunna säga “Jag/vi skulle vilja ha en mässa med…” till våra ledare. Vad blir förutsättningarna för ungas engagemang annars? Få, om några alls.
Många gånger får man höra ordet nej. Nej, vi har inte rum för den idén. Nej, ni får inte starta den gruppen. Nej, ert engagemang får inte plats. Det är svårt att få umgås spontant i församlingshemmen, när det inte går att få en nyckel dit. Hur ska unga uppleva att kyrkan tillhör dem när de inte får förtroende att få vara i kyrkans lokaler?
För att skapa och bygga ungas engagemang, tillhörighet och delaktighet krävs ledare och förebilder som förstår och kan möta de barn och unga som bor i området. Då krävs en långvarig lokal förankring i församlingen. När församlingsanställda ska verka i stora områden eller byts ut för ofta, blir det svårt att bygga de bryggor som kan ta till vara på engagemanget som väcks i stunden och som kan nå ut till unga där de är.
Om barn och unga inte ska återgå till ett sällsynt inslag i församlingslivet så borde de ges rätt förutsättningar, oavsett vilken församling eller vilket pastorat de växer upp i. Bristen på kontinuitet omöjliggör ett fördjupat engagemang på längre sikt. Med storpastoraten kommer en anonymitet och utbytbarhet som inte stimulerar vare sig tillhörighet eller långsiktighet i församlingarna. Kan nyttan verkligen bara mätas i sådant som går att mäta; antal begravningar, antal dop, antal besökare?
För att barn och ungas engagemang ska byggas måste det ges förutsättningar och utrymmen i det lokala, där relationerna och mötena finns. En stadig ledare, ett utrymme för idéer och ett omsorgsfullt förtroende för unga behövs nu!
Noa Edwardsson
Clara Olsson
Pelle Eriksson
Ebba Lindkvist
Iris Borg Rundqvist
Santino Wedin
Thea Ringborg
Axel Hellstrand
Mårten Bjöörn
Selina Lundin
Hannes Tegerstrand
LÄGG TILL NY KOMMENTAR