Upprepa inte misstaget

Att döma av hans senaste inlägg verkar Martin Berntson alltjämt föreställa sig att exempelvis 100- eller 300-talets koptisk-ortodoxa kyrka hade sitt huvudkontor (eller jurisdiktionssäte) i Konstantinopel. Men den har alltid, alltsedan grundandet – låt oss säga år 42 – haft sitt huvudkontor i Alexandria. Den grekisk-ortodoxa kyrkan i Egypten däremot, alltså den kyrka i Egypten vars huvudkontor verkligen ligger i Konstantinopel, grundades först på 400-talet.

Tvärtemot vad Berntson antyder vore därför devisen ”Från Markus till Theodoros” (Theodoros II är den nuvarande grekisk-ortodoxa kyrkans patriark i Alexandria) lika missvisande som den i våra trakter mer bekanta ”Från Stefan till Antje”.

Den ena devisen lika väl som den andra negligerar nämligen det faktum att om en relativt liten lokalavdelning (läs: Chalcedonsympatisörerna i Egypten på 400-talet och Augsburgsympatisörerna i Sverige på 1500-talet) bryter med sitt mycket större moderparti (läs: den koptiska kyrkan med huvudkontoret i Alexandria och den katolska kyrkan med huvudkontoret i Rom) så blir lokalavdelningen antingen en autonom enhet (i likhet med Augsburgsympatisörerna i Sverige) eller också så underordnar den sig (i likhet med Chalcedonsympatisörerna i Egypten) en befintlig, autonom dito. Oavsett vad, implicerar brottet en identitetsmässig diskontinuitet. Därefter är ju inte längre lokalavdelningen en del av moderpartiet.

Berntson misstar sig också när han oförhappandes antyder att min identitetskritik bottnar i något slags kvinnoprästmotstånd. Jag anser i själva verket att kvinnoprästmotståndet inom Svenska kyrkan, även om det blott är marginellt, präglas av en egensinnig respektlöshet. Det jag har emot ärkebiskop Antje Jackelén är inget annat än det jag också har emot ärkebiskop emeritus KG Hammar, vilka jag båda i övrigt sympatiserar med, nämligen den dogmatiska dunkelheten i kombination med en vankelmodig tro.

Martin Lembke
FD, religionsfilosofi, Lunds universitet