För snart ett år sen var det under högtidliga former som jag och min årskull fick ta emot examensbevis som några av de första från Svenska kyrkans utbildningsinstitut i Uppsala.

Liksom vid andra stora händelser i livet av liknande karaktär, innebar det en dubbelhet. Härligt att få gå vidare ut i tjänst, sorg över att skiljas från gamla och nya vänner i landet. Men också lättnad över att få slippa pendling och komma ur bubblan av institutet.

Året har inneburit nya upptäckter och insikter genom att få landa i konkret församlingsarbete. Samtidigt har jag med gnagande oro följt Utbildningsinstitutets fortsatta resa. Både genom press, tidigare anställda samt i systemet av kvarvarande vänner.

Kullen med mig från 2014/2015, var den andra i institutets regi. Efter en snabb omläggning av kurs, ledning och viss metodik kunde en hel del konkret läggas i ordet ”barnsjukdomar”. Det gick att ana och känna lärares oro, medstuderandes funderingar, nedbrytande välbefinnande och kamp att orka igenom.

Min fundering nu gäller hur många som egentligen är insatta och/eller genuint intresserade av hur utbildningen ser ut och sköts? En annan rör vilka medarbetare som stift och församlingar väntar sig ska komma ut i tjänst samt vilka det är som ska anses vara ”beställare” av denna utbildningstjänst? Vilken kyrka är det Svenska kyrkan strävar efter att vara i vår samtid och i framtiden? Degen håller nu på att jäsa.

Namnbytet av institutet tycker jag ger en viss fingervisning. Pastoralinstitutet har bytts till en institution av utbildning, för att hårdra det. Som student såg jag fram emot att äntligen få inarbetad kunskap att sätta sig i kroppen, sidor av lästa böcker, genomgångna kurser och praktiker att få dryftas och luftas under ordnat konfessionellt sammanhang. Låta teori och praktik få landa i mig, få bottna i hur gestaltande av vigningslöften skulle ta form. I sammanhanget få möta och bemöta frågor som abort, kvinnoprästmotstånd, samkönade vigslar, dopteologi och så vidare med kunniga och erfarna moderatorer delaktiga i samtalen.

Intentionen med att få möta kyrkans olika medarbetare är god men mycket annat finns att säga.

I min bokhylla ryms en hel del böcker och pärmar, vissa används mer än andra och särskilt en röd mapp sticker ut, ligger oanvänd. Portfolion, portföljen över det reflekterande lärandet. Ett arbetsinstrument som används på olika håll, vissa högskolor exempelvis. Konstnärer och fotomodeller har sina.

Detta är inte ett inlägg mot metoden som sådan och jag tycker sannerligen att det är viktigt att reflektera över eget lärande. Funderingen gäller snarast dess relevans i samband med utbildning av kyrkans tjänster under ett sista år samt vilken proportion själva metoden ska ha i förhållande till själva utbildningsinnehållet. I kyrkan och församlingar är det inte, som för fotomodellerna, ett arbetsinstrument.

Jag har inte hittills hört talas om någon som i stift eller församling fått frågan om en dylik sammanställning av papper vid anställning. Det jag däremot hört är att levande arbetsprov genomförs. Kan en pedagog, diakon eller präst hålla en samling eller andakt? Fixar en musiker att spela psalm och postludium bland och för människor?

Nyligen har jag även fått höra att institutet tycker att de studerande är för dåligt utbildade när de kommer. Frågan är då vad i denna utbildning ska bestå? Vem och vilken kunskap är det som efterfrågas och vem äger den agendan? Vill folkets kyrka ha akademiker som sitter på rummet och reflekterar eller ha anställda med kropp själ och ande? Kunskap som sitter i såväl händer som huvud och hjärta för att förkunna evangeliet av Kristi kropp i världen. Jag bara undrar …

Hanna Holmlund

pastorsadjunkt Stockholms stift