Älskade biskopar och förtroendevalda på kyrkomötet samt utvalda att företräda Svenska kyrkan i olika nämnder på nationell nivå inom Svenska Kyrkan. Fred från Jesus Kristus till er alla.

Det är svårt att skriva om ett ärende i ett brev till många. Det kostar så mycket i porto och man vet inte om någon reagerar. Därför skriver jag detta öppna brev till alla dem som kan känna sig träffade i denna fråga och som har makt att besluta på nationell nivå.  Men jag vill också föra fram mitt argument i allmänhetens ljus för det är dags för det.

Det sägs att den kristna tron är fredens tro.  Historiskt sätt har inte alltid detta visat sig sant. Många har gått i krig i Guds namn.  Just nu har jag framför mig en bild från 1800-talet där Påve Pius IX välsignar sina trupper på Campo di Annibale i Vatikanens krig mot det nyfödda Italien. Han välsignar att just hans soldaters bajonetter skall döda italienarnas soldater.

Det närmaste vi kan komma sanningen är att Jesus är fridsfursten som vill fred, men vi människor, även vi i den kristna fåran, ibland söker krig före fred. Mycket har detta att göra med människans natur, jag vill i alla fall tro det. Krig är något vi förhärligar, och alla vill i så fall vara på den goda sidan, fred är egentligen något tråkigt. För en korrespondent kan fred vara det värsta som finns då inget finns att rapportera. Konflikter, dåliga mer än god, har idag upphöjts till någon färgfyllt och vackert, något man kan göra bra tv på, medan fred och samförstånd förknippas med tråkiga välpolerade förhandlingsbord i mahogny.

Och att det är just krigets minnesdagar vi först minns är uppenbart. Det fjärde året in på varje decennium sedan 1944 firas d-dagen den 6 juni. Då tar presidenter och högsta ministrar sig tid för att hylla en viktig krigsinsats. Soldater hyllas, veteraner bärs fram. Det är nu inget fel i det.  Dessa dagar handlar om något ytterst viktigt. Om hur de allierade började sin slutoffensiv mot det då nazistiska Tyskland.

Men varför har vi så svårt att glädjas över fred i sig?  Den 14 augusti 1814, vid slaget vid Kjölberg bro, strax utanför Fredriksstad i Norge, var det senaste tillfället landet Sverige var i krig. Hur firar vi detta i Sverige? Ja hur firar Svenska kyrkan som företräder den kristna tron, en tro där Jesus i allt vill ge oss frid och fred. Jo än så länge med fullständig tystnad.  Jag har ännu inte sett att något planeras. Jag hör inget från ärkebiskopen om ett utlysande av ett Kristet Jubelår i Sverige 2014. Hittills så går tongångarna från kyrkostyrelsen åt ett annat håll. Jag hoppas jag har fel.

En orsak till varför det är så tyst om 2014 tror jag är den historielöshet som vi i Sverige lever i. Alf Henriksson skall ha sagt att den som inte ser bakåt kan inte se framåt och då gäller det att se upp.  Vi har glömt bort vad krig och terror är, det flimrar bara förbi på TVs nyhetsutsändningar. Detta har gjort oss helt avtrubbade från vår egen historia. När det sker finns en grundförutsättning för att krig skall kunna uppstå igen på så sätt att vi inte uppskattar freden längre. Ett exempel på denna historielöshet är kyrkostyrelsens nyliga beslut om att dra in kollektmedlen till Kristna Fredrörelsen och Liv och Fredsinstitutet år 2014 av alla år. Är detta symptomatiskt för hela Svenska kyrkan? Jag frågar mig: Det år då Sverige levt i fred i 200 år, det år som Svenska kyrkan borde utropa till ett Fredens Jubelår, det år då glädjetåg borde vandras och fredsmässor i mängder borde skrivas och uppföras till Guds ära, skall det bli ett år då tystnaden står på parad i Svenska kyrkan?

Nu kan man invända mot att detta år inte är så viktigt, för det är inget rekord, och vi skall inte slå oss på brösten av nationell stolthet för att Sverige haft fred i 200. Nej det är inget rekord på något sätt. Island har haft fred i nära 1000 år, förutom familjefejderna som Snorre Sturlasson skrev om och ett torskkrig med Storbritannien med båtprejningar som eskalerade på 1970-talet. Men för att vara ett land som ligger någorlunda inne i den kontinent som under de senaste 200 årens varit världens värst krigshärjade, och klara sig undan krig är inte det en anledning att i glädje och tacksamhet vända oss till Gud? Men meningen är inte och får aldrig bli att 200 år av fred lindas in i ett nationalromantiskt flimmer. Krig har alltid byggt sin existens på nationalism, freden är universell och kosmopolitisk och medger inga gränser.

Kära makthavare! Alla ni som nu börjar förbereda motioner till årets kyrkomöte. Alla ni med synlig, verklig och symbolisk makt, alla ni som kan planera, skriva och fatta beslut. Här är er stund på jorden. Hinner ni inte själva, orkar ni inte för att vardagen tar för stor plats, be då om samarbete på bred front både inom Svenska Kyrkan men även ekumeniskt. Denna fråga bör angå alla kristna samfund i Sverige.  Då kan det bli vår stund på jorden.

 Jag föreslår att Svenska kyrkan beslutar om att 2014 utlöses till ett fredens Jubelår i Sverige. Jag önskar att Svenska kyrkan tar täten, inte är släpvagnen i den kulturella och ideologiska debatt om freden som kommer nästa år. Jag drömmer om nyskrivna fredsmässor och fredsseminarier, och pilgrimsvandringar i fredens tecken. Jag drömmer om att vi gör allt detta enbart för att tacka Gud för att vi i Sverige har fått leva så länge i fred. Inte för vi skall säga att vi är så duktiga eller för att slå oss på bröstet, utanför att vi i gemenskap tackar Gud för 200 år av fred.  

Älskade biskopar och förtroendevalda på kyrkomötet samt utvalda att företräda Svenska kyrkan i olika nämnder på nationell nivå inom Svenska kyrkan - vad drömmer ni om? Fred från Jesus Kristus till oss alla?

Anders Sterzel

Redvägs församling

Skara stift