Vad är inkluderande?

Gudstjänstliv. Att reducera mänsklig erfarenhet till könserfarenhet riskerar att göra gudstjänsten trivial, men också att konservera och förstärka existerande könsmaktsordningar.

Agneta Lejdhamre har tidigare skrivit i Kyrkans Tidning att liturgin måste erbjuda oss att få ”smaka på en Gud som verkligen är större än vad ett traditionellt kyrkospråk erbjuder”. Lejdhamre efterlyser en gudstjänst befriad från det maskulina språkets dominans.

Vi befinner oss i en period när oklarhet råder om vilka erfarenheter som ska betonas i gudstjänstlivet. Jag vill lyfta fram religionshistorikern Jayne Svenungssons, enligt mitt tycke, lysande artikel ”Bibeln: En guldgruva för queerteoretiker” (Svenska Dagbladet, 25/6 2008). Svenungsson skriver:
”Ta bara det märkliga rubbande av genuskategorier – gender bending – som sker redan i den symbolik som kringgärdar inkarnationen, den kristna teologins själva hjärtpunkt. Kristus, lär flera av evangelierna, föds som man av en jungfrulig kvinnlig kropp. Den jordiska fadern tycks sålunda umbärlig. Genom evangelierna får vi sedan följa hur denna av kvinnligt kött frambringade manliga kropp… genomgår en rad förvandlingar och förflyttningar som fullbordas i himmelsfärden.

Bläddrar vi vidare till epistlarna dyker ’Kristi kropp’ upp igen, denna gång i betydelsen av kyrkan. Kristi döda kropp har här återuppstått metaforiskt i den multikönade kropp som är den kristna församlingen. Men den intrikata genussymboliken tar inte slut här (…) Kyrkan, numera hon, framställs på ett målande sätt som en brud som inväntar sin brudgum (…)”

Vad är det vi ser här om inte det språk som möter oss direkt i liturgin? Vi ser patristikens och kyrkohistoriens nödvändighet för tolkning och utformning, vilket i förlängningen rör hur vi behöver samla oss också i den odelade kyrkans tradition. Det är nödvändigt om vi fortfarande i Nathan Söderbloms ekumeniska vision ska kunna fungera som brokyrka mellan olika tolkningstraditioner inom kristenheten. Här betyder den bakomliggande teologin allt för liturgin. Svenungsson visar på tolkningsmöjligheterna genom att lyfta fram kyrkohistorikern Burrus läsning av kappadokiern Gregorius av Nyssa:
”Likt flera samtida teologer fascineras Burrus av denne 300-talstänkares icke-essentialistiska syn på könen. Mänsklighetens indelning i manligt respektive kvinnligt kön var enligt Gregorios en del av människans predikament i den jordiska, fallna tillvaron (…) I själva verket är det ett genomgående drag hos många queerteoretiskt orienterade teologer att man tenderar att se sig mer befryndad med förmoderna tänkare än med de mer närliggande århundradenas teologer och filosofer”.

Vad är det att vara ”sant” inkluderande? Att vara progressiv i kraft av traditionen medför att i liturgin uppmärksamma det gränsöverskridande som i sig utgör den kristna kyrkans historia, där vi inte begränsas till könsbundna och essentialistiska erfarenheter utan där vi tilltåts vara de komplexa människor vi är i kraft av att vara skapade till Guds avbild. Vad Lejdhamre efterlyser framstår tyvärr som alltför lätt, och vittnar snarare om en androcentrisk läsning av gudstjänstspråket i relation till Svenungssons mer nyanserade teologihistoria.

Att försöka lösa problemet med att exempelvis välsigna i ”Skaparens, befriarens och livgiverskans namn” fjärmar oss inte bara från det övergripande och nyanserade liturgiska språk vi ärvt från mödrarna och fäderna, det befriar heller inte – i alla fall inte om man ska tro Lejdhamres devis om nödvändig och därmed tvångsmässig könsidentifikation.

För inte är det väl ”enbart den som är en fader, en herre eller en son” som kan ”uppfatta sig som en Guds avbild”, som Lejdhamre menar? En far och en son är även en förälder och ett barn och så vidare, och därmed allmänna beskrivningar.

Liturgi handlar inte bara om ord utan om ett görande där kategorierna är flytande och görs i sammanhang och interaktion. Är det inte den unika gudsrelationen som involverar allt mänskligt så som kön, klass, etnicitet, sexualitet, och som sträcker sig bortom dessa kategorier, som gör henne till denna avbild som likt Gud själv kan rymma hela kosmos?

Att reducera mänsklig erfarenhet till könserfarenhet riskerar inte bara att göra gudstjänsten trivial, det riskerar också att konservera och förstärka redan existerande könsmaktsordningar. Därmed inte sagt att man i kraft av traditionen kan (åter)finna ett progressivt språk.

Johan Wallner,
vik komminister Malmö pastorat

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.