Frågan om den yttre formens relation till innehållet var avgörande för reformatorernas kyrkokritik. Endast det som speglade trons innehåll skulle förmedlas verbalt och liturgiskt?

Vi ser idag en stor bredd i vår kyrkas teologiska paket. Bibelns innehåll förmedlas i allt från bokstavliga tolkningar till subjektiva tankekonstruktioner. Det är tyvärr inte heller ovanligt att tron reduceras till hemgjord psykologi eller göms bakom kriterielösa symboliska tolkningar. Inte underligt att kyrkobesökarna blir förvirrade och medierna förmedlar tron att kyrkan inte tror på vad den tror. Kyrkans egen forskningsenhet har analyserat ett stort antal predikningar, men verkar peka på problemet för döva öron.

De tydligaste anvisningarna för hur teologin ska paketeras ges i vår kyrkas handböcker, som nu är under omarbetning. Men samtidigt som det mest verkar viktigt att ange vilka färger snöret runt paketet ska ha, sker en skärpning i mer enhetlig riktning. Nu ska handboken följas! Paketet ska med små variationer se likadant ut i alla församlingar och i möten med alla slags människor, kyrkvana, vilsna sökare, sörjande, konfirmander eller kritiska tvivlare. Det verkar som om man försöker möta oron över innehållets relativisering med en ny handboksfundamentalism.

Remissvaren på det nya handboksförslaget är imponerande i sin liturgiska och musikaliska pietet. Allt går att ha synpunkter på från något håll. Jag avundas inte dem som ska sammanställa svaren. Men paketens innehåll då? Vad speglar den yttre formen?

Formen för begravning kan exemplifiera detta. För hundra år sedan var cirka 80 procent av svenskarna involverade i och beroende av jordbruket. I dag cirka 1,5 procent! Jordbegravningar var då absolut vanligast. Att innan graven skottades igen höra orden ”av jord är du kommen..” var naturligt för den som varje vår lade ner sitt vetekorn eller sin potatis i jorden, för att senare se hur den hade förvandlats till något helt nytt och livgivande. I dag när jordbegravningar tillhör undantagen, åtminstone i städerna, signalerar samma skovlar död och förgängelse, trots orden ”Jesus Kristus skall uppväcka dig på yttersta dagen”.

Hur många av våra sekulariserade begravningsgäster kan på allvar ta till sig de orden? Allt oftare ber också de anhöriga att få slippa mullkastningen och ersätta den med något annat, ett tänt ljus, tre blommor i kors eller något annat som på något sätt signalerar hopp. Att för ett dött barn åter få tända dopljuset som signal om att det går en bro från den andliga till den himmelska födelsen är en yttre form som fungerar och kan förmedla mer tröst än mullen. Hur låter vi evangeliet speglas i den yttre formen?
Detta är sådant jag funderar på när jag slår in mina julpaket. En välsignad julhelg önskar