Vad menar Senter egentligen?

Sedan mellandagarna har vi i Kyrkans Tidning kunnat ta del av domprosten i Västerås och hennes ”provtänkande”. Utifrån att ha läst intervjuer och den av Senter egna publicerade insändaren kvardröjer sig en olustig och obesvarad fråga: Vad menar Senter egentligen?

Svenska Akademins ordlista är en god grund att utgå från när man funderar över ord och uttryck och som är att betrakta som normerande för svenska språket. Följande finns att läsa om hen:

”hen [hen´] pronomen; gen. hens; objektsform hen hellre än henom 1 könsneutral benämning på person som är omtalad ev. implicit i sammanhanget; ​jfr 1den, han: ​läraren kan fritt välja vilken metod hen vill; ​om någon kör mot rött ljus, så blir hen bötfälld 2 benämning på person som inte vill el. kan kategorisera sig som vare sig man el.kvinna”

Utifrån denna vedertagna och allmänna definition av hen kan vi alltså utläsa att om vi benämner Jesus med hen att: Jesus är könsneutral eller att han inte vill kategorisera sig vare sig som man eller kvinna.

Om det är så att Senter menar att Jesus ska benämnas som hen undrar jag vilka bibliska och teologiska referenser hon har för detta? Om Jesus, Kyrkans hörnsten och Herre, är att benämnas som hen, vari de ekumeniska fornkyrkliga bekännelserna finner hon belägg för detta?

Senter menar dock att ”vi ville vara lite lekfulla helt enkelt.” och att hon ”provtänkt”. Som alla vet och som bekräftas inom utvecklingspsykologin ligger allvar och lek nära varandra och är en viktig del av vårt sätt att upptäcka världen. Men båda förutsätter också gränser som ger ramen för leken eller som begränsar allvaret.

Om det inte är så att Jesus är könsneutral eller inte vill kategorisera sig utifrån kön borde Senter istället vara mer rakryggad och ta tillbaka sitt uttalande. För just nu är det svårt att förstå vad Senter egentligen menar. Om Senter inte själv förmår detta kan hon kanske be sitt domkapitel om ett klarläggande i denna lärofråga.

Kristna är i dag den mest förföljda religionen i världen vilket organisationen ”Open Doors” årligen dokumenterar. Att världens största religion också är den som är mest utsatt för förföljelse har uppmärksammats på olika sätt och ändå är det som om omfattningen av förföljelsen av kristna inte riktigt sjunkit in.

Människor dör dagligen för sin kristna tro runt om i världen, deras sista bön går till Jesus. Människor som bor i våra egen städer vittnar om att de är rädda för att visa sin kristna tro. Kristna affärsinnehavare får sina butiker nedklottrade med IS – hot. Därför blir det obegripligt av en församling som menar sig vara en del av en världsvid kyrka och som vill vara Kristi kropp att använda Senters språk i en inbjudan till julgudstjänst.

Slutligen undrar jag på vilket sätt Senter anser sig ha bidragit till att göra Jesus mera känd, trodd, lydd och älskad med sin annons och den efterföljande debatten? Eller är det så att vi kvarlämnas med ett stort frågetecken och sorg över bristande omdöme?

Den mest modernt öppna och inbjudande av alla bekännelser återfinner vi i Nya testamentet och som aposteln Tomas ger uttryck för i Johannesevangeliets slut.

Tomas tvivlar, har verkligen Jesus uppstått igen? Han vill själv veta, han vill själv känna på såren. Ingen annan kan göra det för honom. Nu står Jesus framför honom och han bekänner: Min Herre och min Gud. Ett rent och klart evangelium.

Vad menar Senter egentligen?

Fotnot: Susanne Senter har avböjt möjligheten att replikera.