Vad ska firas 2017?

Anders Piltz har i Kyrkans Tidning nummer 12/15 framfört synpunkter på vad man ska fira och hur man ska fira reformationsjubileet. Men det finns andra sätt att se på det.

Reformationen, med start 1517, hade en väldigt stor betydelse. Anders Piltz ser det som en katastrof som man aldrig kunnat förutse. Men behovet av en reformation av kyrkan 1517 kan man inte förneka. Man kan lämpligen studera påvarna Alexander VI och Clemens VII som andliga ledare för att inse hur långt förfallet hade gått. Det kunde inte fortsätta så. Med andra ledare hade kanske kyrkan kunnat låtit det bli en reformation inom kyrkan som hade stärkt den. Reformation betyder ju återformande, nämligen till det kyrkan varit från början.

Vi kan se med sorg på att det blev en sådan splittring av den väster­ländska kyrkan som det blev. Men Martin Luther fick bli Guds redskap till att hitta det centrala i kyrkans förkunnelse.
Han visade på det bibliska innehållet i kyrkans budskap. Han lyfte fram det omistliga i det.

Enkelt uttryckt betyder det ”tron ensam” att det är genom tro vi får del av det Gud vill ge oss, av hans rike. Och ”nåden ensam” som betyder att det är det Gud ger oss i Kristus som är gåvan, och det vi människor kan lägga till bara gör det otydligt. Gåvan kan då bli till krav och villkor som först skall uppfyllas. Detta är den stora upptäckt Luther och reformationen gjorde. Och man insåg då att det är detta Bibeln säger oss och att den är Guds Ord till människorna. Kyrkomöten och påvars budskap har inget att lägga till detta. Ordet blir den grund som kyrkan bygger på.

Nu är det lätt att som Anders Piltz kritisera Svenska kyrkan. Att tala om tre saker som vår kyrka inte förkunnar är lite träffsäkert, men djupast sett ändå en karikatyr av Svenska kyrkan.

Dels finns det väldigt många som vill bygga på Ordet som grund för kyrkans lära. Och även de som vill vinna människors gillande med ”kristendom light” inser säkert innerst inne att detta inte är hela budskapet kyrkan vill nå människor med. Den djupa glädjen och livet finns inte i populistiska förenklingar.

Det är lätt att kritisera andra för att inte vara trogna sina principer. Men den romersk-katolska kyrkan, trots andra Vatikankonciliet vars tankar inte fullföljts, kan lätt kritiseras för att inte låta den nödvändiga reformationen komma till stånd i den. Påven Fransiskus har verbalt gjort försök att få något att hända, men det är frågan vad det blir av det.

All kritik är naturligtvis något att ta till sig och kan kanske leda till förändringar. Svenska kyrkan bör nog också göra detta och inte bara säga att det gäller att falla in i ledet och vara lojal med den som betalar ut pengar. Vi bör ha klart för oss att kyrkan alltid är ”semper reformanda”, alltid bör reformeras/förnyas.

Det är kanske onödigt att tala om reformationen som ljusets tid som visar det tidigare mörkret. Det är alldeles för enkelt att säga så. Men vi bör låta jubileet lyfta fram det värdefulla, guldet, som man såg klart vid reformationen men som ibland fördunklades under statskyrkans och tvångets tid. Men det värdefulla som finns där och kan lyftas fram på nytt bör göra reformationsjubileet till en stor glädje i hela vår kyrka, där vi får tacka Gud för det rena evangeliet.     

En stor fara som jag ser i detta sammanhang är att man säger sig att det viktiga med reformationen var att man bröt upp från gamla positioner för att göra något nytt, att nyskapandet är innebörden i reformationen. För då kan man göra det till vad som helst och de mänskliga idéerna väller in på ett totalt fritt sätt. Då finns det inget som sätter stopp för det som inte Gud vill. För reformationen handlar ändå om att ställa sig under Guds ord och göra sig fri från mänskliga idéer som gör det dunkelt att Gud ger oss i Kristus en oerhört dyrbar gåva, som vi fritt får ta emot. Gåva är, som Luther så träffsäkert uttryckt det, ”syndernas förlåtelse, liv och salighet”. Reformationsjubileet kan bli något väldigt positivt utan att i onödan kritisera andra kyrkor. Vi som älskar vår svenska kyrka vill se dess skatter framträda klarare. Det kan vi hoppas på 2017.

Bo Bergstrand
Präst och förtroendevald
Edshults församling