Om stiftsgårdsgemenskapen av unga läggs ner, försvinner ett sammanhang för inspiration och förnyelse. Gården blir bara tomma väggar, några hus i en fin miljö. Hur ska stiftsgården kunna spela en viktig roll i stiftets stöd till församlingarna om livet där försvinner? Frågan ställs av nio debattörer som på olika sätt varit verksamma på Undersviks stiftsgård.
Annandag påsk 2018 i Undersvik kyrka. Drygt hundra konfirmander, gymnasister och unga vuxna, har firat påsk tillsammans. De har vandrat från skärtorsdagsmåltid genom långfredagsdöd till jublande påskdagsglädje. Nu ska de skiljas åt, åka hem.
Som avslutning på gudstjänsten formas ett enda långt dubbelled genom kyrkan. De ger varandra en avskedskram var. Det blir drygt tio tusen kramar det.
Men i år blir påskglädjen kortvarig. Tredjedag påsk kommer besked från Uppsala stift att konfirmandlägren, som drivits i stiftets regi på stiftsgården i Undersvik sedan 1940-talet, ska avvecklas. Ungdomarna inser snart att hela deras gemenskap på stiftsgården är hotad.
Konfirmandlägren är varpen i en stor och färgglad väv av läger och utbildningar. För många av ungdomarna har stiftsgården blivit platsen där de får vänner, där skratten delas, där tårar får gråtas och torkas, där tron gestaltas, där de inbjuds att skapa teologi och dela liv med varandra. De är sedda och bemyndigade. Ungdomarna undrar vad som ska hända med deras andra hem - deras förklaringsberg - nu?
Vi läser om beslutet på stiftets hemsida. Det berättas om sjunkande konfirmandtal i Uppsala stift och om en krympande ekonomi. Sedan står det: “I det här fallet är beslutet i första hand ett strategiskt beslut för att öka samverkan kring konfirmandarbetet och samtidigt öka stödet till församlingarna. Stiftsgården i Undersvik kommer även fortsatt att spela en viktig roll.”
Utifrån att vi har jobbat på stiftsgården, anställda av Uppsala stift, vill vi ge några tankar om det. Gårdens liv har gått i vågor, så som liv gör. Vi backar fjorton år i tiden, till 2004. Då ordnade stiftet ett konfirmandläger för tjugotalet ungdomar. Vi, som hade ansvar för att utveckla verksamheten på stiftsgården, såg behov av att dels forma en gedigen ledarutbildning, dels skapa möjligheter för de unga att få återkomma och växa vidare i tro och gemenskap. Därför vi bjöd in till ledarutbildning, påskfirande och ett “Nytta och nöje”- läger kommande sommar. En växande ungdomstradition började spira.
Några år senare satsade vi aktivt på att integrera gårdens läger och utbildningar med stiftets församlingar och Svenska kyrkans unga. Vi breddade ledarutbildningen så att ungdomar både från församlingarna och Svenska kyrkans unga kunde delta. Vi tydliggjorde att alla var välkomna till höstlovsläger, påskläger och nytta-nöje-läger. Vi startade volontärhelger som handlade om församlingens grundläggande uppgift. De har blivit en mötesplats för ungdomar med såväl stiftsgårdsbakgrund som ungdomar och anställda från församlingarna och Svenska kyrkans unga.
Helgernas centrala kärna fokuserar på ungdomarnas roll och ansvar i församlingarna. Stiftet ska stödja församlingarna. Det arbete som bedrivs på gården är församlingsstödjande i allra högsta grad. Ungdomarnas nytänkande och andliga kultur på gården ger inspiration till anställda från församlingarna som kämpar med sina små konfirmandgrupper. I stiftsgårdens större sammanhang får de uppleva det som inte kan genomföras hemma. För att inte tala om vad lägerkulturen, buren av de unga på stiftsgården, ger i form av fortbildning och inspiration för oss vuxna, anställda på stiftet. Den ger erfarenheter och insikter som vi sedan kan åka ut och inspirera församlingarna utifrån. Hur skulle stiftets stöd kunna ges på ett mer effektivt och levande sätt?
Om den stiftsgårdsgemenskap av unga som byggts upp under många år läggs ner, försvinner ett sammanhang för inspiration och förnyelse. Gården blir bara tomma väggar, några hus i en fin miljö. Det är människor som skapar kultur. Hur ska stiftsgården kunna spela en viktig roll i stiftets stöd till församlingarna om livet där försvinner? Ett av stiftsstyrelsens argument för avvecklingen av lägren är att istället bereda plats på gården för fler församlingsläger. Men om det andliga livet dör kommer det inte behövas mer plats. Intresset kommer inte längre att vara lika stort.
Vanliga lägergårdar med enbart kost och logi finns på många håll. Det är inte några få stiftsanställda som bär den kunskap och kultur som finns på gården idag. Den bärs av den stora, sjudande, varma gemenskapen av ungdomar som delar liv och tro. Många av dem har konfirmerats på stiftsgården, andra har fått sitt hem där genom de övriga läger stiftet och Svenska kyrkans unga anordnat.
Det känns märkligt att klippa ner varpen från vävstolen mitt i arbetet. Ungdomar står på kö till konfirmandlägren på stiftsgården. De som konfirmeras på Undersvik fyller gården med liv under påsk och tre veckor i juli. De återvänder som helgvärdar, till läger, volontärhelger och utbildningar. De bygger en levande församling. De sprider ringar på vattnet ut i församlingar och samhälle. De är en del av Svenska kyrkan. Vart ska de ta vägen nu? Somliga har en relation till sin hemförsamling. Andra saknar det av olika skäl. De känner sig övergivna.
Vi vädjar till stiftsstyrelsen att tänka om i denna fråga. Det behövs fler platser som lägren på Undersvik. Inte färre!
Mikael Pålsson, stiftsadjunkt Uppsala stift 2008-2014
Anna Borgert, pedagog på stiftsgården i Undersvik 2004-2013
Kenneth Nordgren, stiftsgårdsföreståndare 2004-2008
Eva-Lotta Berg, kaplan på stiftsgården i Undersvik 2008-2009
Magnus Natander, kaplan på stiftsgården i Undersvik 2009-2014
Tobias Danung, pedagog på stiftsgården i Undersvik 2013-2014
Tina Johansson, kaplan på Stiftsgården i Undersvik 2015-2017
Annelie Söderlind, pedagog på stiftsgården i Undersvik 2014-2018
Eva Åsjö, stiftsadjunkt för rekrytering i Uppsala stift 2008-2016
LÄGG TILL NY KOMMENTAR