• Hur ser vi på gudstjänsten i relation till församlingens övriga uppgifter? Är huvudgudstjänsten ett av inslagen i ett paket som erbjuds enskilda medlemmar eller är den ett gemensamt liturgiskt-teologiskt arv och församlingens nav? Foto: Lars Rindeskog

Vägskäl för synen på folkkyrkan

Hur ska vi balansera medlemmarnas egna definierade behov och kyrkans erbjudande om försoning? Lyhördhet ska förenas med tydlig förkunnelse, skriver debattören Anders Kristoffersson.

Jag föreslog tidigare i år i Kyrkans Tidning nummer 1/17 högre krav på våra blivande prästers utbildning i teologiska kärnämnen, i kyrkohistoria och kyrkostudier men även i systematisk teologi och etik. Detta för att stärka deras möjligheter att, tillsammans med andra medlemmar i församlingen, reflektera kring kyrkans förståelse av sig själv. Men också för att beskriva tron och visionen om Guds rike i offentlighet och i samtal med människor. Och allt detta i relation till utmaningarna från ett post-sekulärt samhälle.

I mitt inlägg hade jag två alternativa förklaringar till dagens låga krav, antingen att kyrkan i sin internutbildning vid sidan av kursplanerna förmedlar det jag efterlyste eller att de sekulära universiteten genom attraktiva kurser lockar blivande präster att välja rätt. Paradoxalt i dagens system är kombinationen av låga obligatoriska krav i kärnämnena och skärpta totalkrav, en dryg magisterexamen.

Jag väntar på att någon ansvarig ska reagera; vår kyrka som en professionell organisation har naturligtvis noga övervägt sina olika ordningar.

Det ställs krav på våra präster, utöver kraven på teoretisk utbildning, som personliga egenskaper, tros- och församlingserfarenheter och olika tekniska färdigheter. Men här vill jag utveckla varför kraven på teoretisk utbildning är viktiga.

Ärkebiskop Antje ger en ingång i sin kolumn i Kyrkans Tidning nummer 4/17 när hon kort nämner undervisning och lärande som en av årets tre viktiga frågor för kyrkan. Jag ser framemot när hon återkommer till frågan.

En första fråga är prästens betydelse för lärande och undervisning. Luther betonade, åtminstone i sina tidiga skrifter, det allmänna prästadömet, allas vårt ansvar, med de vigda prästerna som en särskild, men ändå som en praktisk, ordning. Nu har vår kyrka en lång tradition med stark ställning för vigda präster.

I modernitetens samhälle med myndiggjorda människor, låt vara med ofta begränsade kunskaper om kristen tro, är dock prästen en viktig vägledare, någon som tillsammans med oss allmänna präster kan stärka hopp och mod. Ett förstärkt katekumenat (undervisning) för vuxna är en viktig fråga.

En andra fråga gäller behovet av bra texter som underlag för undervisningen. Här har vi bekännelsedokumenten i 1686 år kyrkolag. Kanske är det dags att 331 år senare samla ihop oss och ena oss kring vägledande kommentarer. Eller var tankarna på en ny katekes naiva och ohistoriska?

En katekes hotar också att komma i strid med en modern syn på lärande. Men undervisning och lärande är snarast två poler, en med auktoritativ undervisning (katekes) och en annan med gemensamt lärande, som prästerna ska röra sig mellan. Här finns det kanske slutsatser att dra från Dela Tro-Dela Liv-projektet.

En tredje fråga gäller behovet av reflektion kring Svenska kyrkan som kyrka. I Patrik Hagmans bok Efter folkkyrkan skisseras en motsättning mellan en individualiserad servicekyrka och en gemenskapskyrka. En kättersk fråga är om en ”individualiserad” folkkyrka kan vara en gemenskapskyrka.

Är det inte fel att lägga ett krav på (en mänskligt definierad) gemenskap på kyrkan? Detta är den klassiska diskussionen om huruvida kyrkan enbart består av förtjänta personer – en omöjlig tanke för en luthersk kyrka där vi samtidigt är rättfärdiga och syndare. Men samtidigt ska den kristna gemenskapen gestaltas.

För en ekonom som jag själv ligger det tyvärr nära till hands att tolka relationen mellan kyrka och medlemmar i termer av efterfrågan och utbud på religiösa tjänster. Nu kan man inte använda sig av enbart religionsvetenskapliga metoder för att förstå en kyrka: Det finns ju också en systematisk-teologisk metod med ett perspektiv inifrån som står mot det religionsvetenskapliga utifrånperspektivet.

Men frågan är ändå: Hur ska vi balansera medlemmarnas egna definierade behov (efterfrågan) och kyrkans erbjudande om försoning (utbudet)? Lyhördhet ska förenas med tydlig förkunnelse.

Och som en del av detta: Hur ser vi på gudstjänsten i relation till församlingens övriga uppgifter? Är huvudgudstjänsten ett av inslagen i ett paket som erbjuds enskilda medlemmar eller är den ett gemensamt liturgiskt-teologiskt arv och församlingens nav?

Här finns en spänning kring handboksförslaget. Ett eller flera nav kring ett gemensamt arv? Detta handlar nog i grunden om skillnader i kyrkosyn och teologi.

Anders Kristoffersson
Teol kand och kyrkvärd i Ålidhems församling, Umeå

REKOMMENDERAT