Kyrkohandboken

Var är entusiasmen inför kyrkohandboksförslaget?

Nu heter det att förslaget till ny kyrkohandbok ”måste antas”. Det luktar typiskt politikerspråk, menar Anders Björnberg, tidigare handläggare i kyrkokansliet för handboksarbetet 2008–2010.

Jag minns, när det långsiktiga arbetet i 1968 års kyrkohandboks-kommitté ledde fram till förslaget 1976. Det prövades och anordnades utbildningsdagar runtom i Svenska kyrkan under nästan tio år fram till antagandet av 1986 års kyrkohandbok. Då präglades atmosfären bland präster, musiker och förtroendevalda av en mycket positiv entusiasm. Vi såg verkligen fram emot en fördjupande och breddande gudstjänstförnyelse i vår kyrka. Ja, det fanns även kritiker till förslaget, mest från så kallad gammalkyrklig fromhet.

Vi många förhoppningsfulla litade då på kyrkohandbokskommitténs teologiska, språkliga, liturgiska, musikaliska och pedagogiska kompetens, som då också var öppet redovisad. Namn som Åke Andrén, Per-Olov Ahrén, Lars Eckerdal, Pehr Edwall, Britt G Hallqvist, Harald Göransson och Egil Hovland (från Norge, men ändå!) gav oss tilltro till förslaget, som dessutom visade ekumenisk anknytning till allmänkyrklig gudstjänsttradition och förnyelse. I begreppet allmänkyrklig räknar jag in även tendenser inom svensk frikyrklighet.

Svenska kyrkans gudstjänst var på väg att bli mer internationell i ekumenisk mening och samtidigt förnya vår egen evangelisk-lutherska tradition. Vi var många, som med glädje engagerade oss i denna förnyelse. Den fick också genomslag i utbildningen av främst präster och musiker. Entusiasmen var tydlig vid mottagandet av kyrkohandboken 1986, och den entusiasmen lever kvar på många sätt – bekräftat av Kyrkostyrelsen – samtidigt som rop på fortsatt förnyelse tillkommit, särskilt i feministiskt och barnperspektiv.

Därför beslöt kyrkostyrelsen 2006 att genomföra en översyn av 1986 års kyrkohandbok. År 2010 utvidgade kyrkostyrelsen sitt direktiv till arbetet med kyrkohandboken. Nu skulle det gälla en revision av kyrkohandboken, och samtidigt menade man att det nu var bråttom att få fram ett förslag. Man tänkte tydligen inte tanken, att en revision kunde kräva mer tid än en översyn.

Det nu aktuella förslaget till kyrkohandbok bygger till allra största delen på det förslag, som under stor tidspress arbetades fram i kyrkokansliet och presenterades 2012. Ingen skugga ska falla över dem som lyckades att så snabbt (på två år) presentera ett förslag till ny kyrkohandbok! Det förslaget prövades brett i Svenska kyrkan men möttes då av så stark kritik – både teologiskt, språkligt och musikaliskt – att det inte fördes till beslut i kyrkomötet.

Särskilt stor var kritiken från högsta möjliga kyrkomusikaliska expertis. Jag går inte in på några detaljer. Jag har bara hört och läst, att ärkebiskopen år 2014 utlovade ett omtag ifråga om musiken i kyrkohandboken. Såvitt jag vet har detta ”omtag” inte blivit av. Med glädje hörde jag ärkebiskop Antjes predikan vid kyrkomötets öppnande 2014, då hon uttalade, att det inte kan bli tal om att anta en ny kyrkohandbok med mindre än att den håller högsta möjliga språkliga och musikaliska kvalitet. Det verkade vara ärkebiskopens övergripande svar på den då givna responsen på förslaget från 2012.

Då är det väldigt konstigt, att man i det fortsatta arbetet enbart ägnade sig åt språklig och musikalisk retuschering av förslaget från 2012. Det gjorde man uppenbarligen ganska energiskt, vilket framgår av kommentarerna till förslaget 2016. Där redovisas mängder av samtal och samråd, men ganska litet av vilka intryck man faktiskt tagit av dessa samtal. Man nöjer sig med att framhålla att deltagande samtalspartner varit representativa – men bara utifrån det urval som kyrkokansliet gjort.

Då, efter remissförfarandet 2012-2014, hade man chansen att våga pröva nya alternativ att ingå i en ny kyrkohandbok och att utmönstra förslag som fått negativ eller låg entusiastisk respons i remissförfarandet på förslaget från 2012. När jag var handläggare i den expertgrupp som började arbeta 2007 föreslog expertgruppen våren 2010 att man skulle inbjuda författare och kompositörer att utarbeta ett alternativt förslag till ett liturgiskt, språkligt och musikaliskt förnyande alternativ att ingå i en kyrkohandbok med bevarande av det väsentliga från 1986 års kyrkohandbok. Den tanken anammades inte av kyrkostyrelsen/kyrkokansliet, trots att man år 2010 beslutade att utvidga direktiven från översyn till revision.

Man tog inte heller chansen att i det läget pröva att i kyrkohandboken föreslå/bejaka gudstjänstformer som i Svenska kyrkan mötts med överväldigande folklig respons på lokal nivå. Jag tänker bland annat på Allhelgonamässan och Katarinamässan i Stockholm, som nu kanske har den största söndagliga folkliga uppslutningen i Stockholms stift. Flera exempel finns runtom i landet, men de verkar inte ha imponerat på dem som hållit i handboksarbetet.

Det nu liggande förslaget har mötts av kraftig kritik, särskilt från kyrkomusikaliskt håll. Man är besviken över att inte ha blivit hörsammad i processen. Ibland har kritiska röster varit ganska grova i både språk och tonfall, särskilt i så kallade sociala media. Det ogillar jag. Men här i Kyrkans Tidning och i många andra sammanhang har man verkligen försökt framföra sitt budskap på ett ärligt, välmotiverat och hederligt sätt. Med vilket resultat?

Nu heter det, att förslaget till ny kyrkohandbok ”måste antas”. Det luktar typiskt politikerspråk. Skälet tycks bara vara, att det nu just ”måste antas” – inte att det är översvallande och inspirerande bra, kanske bara tillräckligt bra. Men den argumentationen saknar varje drag av den entusiasm, som så många kände inför 1986 års kyrkohandbok! Vi i Svenska kyrkan hade haft – och har fortfarande – goda resurser att åstadkomma något mera entusiasmerande, gärna i samverkan med till exempel våra nordiska systerkyrkor och andra i främst Borgå-gemenskapen. Jag menar alls inte att allt i det liggande förslaget är dåligt, men det hade funnits så mycket mer att vinna med att våga lite mera!

Att utan tydlig – och enig! – entusiasm anta en kyrkohandbok, som både ska vara ett av vår kyrkas lärodokument och samtidigt ett inspirerande redskap för att främja gudstjänstglädje – som vår goda ärkebiskop Antje gärna talar om – det känns inte särskilt övertygande.

Man må hoppas, att Luthers pedagogiska recept (”äpplet måste finnas bredvid riset”) ska kunna främja den eventuella receptionsprocessen, så att man inte behöver piskan som maktmedel. Den andliga, professionella och folkliga entusiasmen är långt viktigare än ett framtvingat kyrkomötesbeslut i den här frågan. Så tänker jag.

Fakta: Debatt

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Mer inom samma ämne
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken