Vår kyrka lever i ett dilemma

På dessa sidor i Kyrkans Tidning och i andra sammanhang diskuteras inte sällan Svenska kyrkans väg in i framtiden. Den ena säger gå hitåt och den andra gå ditåt. Låt mig få pröva tanken att Svenska kyrkan måste kunna hantera dilemmat att göra båda sakerna.

Jag menar att ett tydligt drag inom alla kyrkor och därmed också i Svenska kyrkan är den radikala öppenheten. Alla är välkomna hur de än är och i detta välkomnande ligger också en inbjudan att vara med och ta ansvar i byggandet av Guds rike. Det syns inte minst i kyrkans liturgi. I dop och nattvard, möter oss Guds öppna inbjudan på samma sätt i dag som det har mött gudstjänstfiraren genom den kristna historien. Välkommen som du är!

Men jag menar också att ett lika tydligt drag är viljan att skapa fungerande strukturer så att kyrkan kan utföra sitt uppdrag och ta ansvar. Det sker till exempel genom ekonomiska eller organisatoriska beslut, genom att sätta mål, att prioritera vissa grupper eller verksamheter och så vidare.

Min tes är därmed att kyrkan lever i ett dilemma. En kyrka som inbjuder alla och som ber alla att ta ansvar kan svårligen förenas med en önskan om att allt ska vara fullt ut strukturerat.

I boken Teorier om framtiden diskuterar Johan Asplund vad han kallar ”tankefigurer”. En tankefigur kan beskrivas som ett underliggande mönster som vi mer eller mindre oreflekterat använder vid förståelsen av en företeelse, dvs. en tankefigur styr, eller i varje fall riktar in, vår tanke i en viss riktning. Jag menar att ”öppenhet” och ”struktur” är två sådana tankefigurer som spelar en inte oväsentlig roll inom Svenska kyrkan. Beroende på i vilken tankefigur ens egna tankar främst bottnar ger det olika förståelse av Svenska kyrkan och dess väg framåt.

Man skulle kunna säga att med den ena – organisatoriska – handen söker kyrkan strukturera, planera och mäta, och med den andra – teologiska och liturgiska handen – söker kyrkan visa att den är något radikalt annorlunda, något öppet, inbjudande och tillåtande, där begrepp som struktur, planering och mätbarhet vänds upp och ned.

Vi ser det också i Bibeln. I Matteusevangeliets 28:e kapitel säger Jesus, ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn”. Om alla är välkomna och ska döpas ligger det nära till hands att tänka att dessa personer faktiskt är olika. Gud har skapat dem olika och kallar dem till lärjungar, inte för att genom det stöpa dem i samma form utan för att olikheten behövs i byggandet av Guds rike. Samtidigt berättar Bibeln hur Jesus säger till Petrus att på dig ska jag bygga min kyrka. Och en kyrka är en organisation och en organisation behöver självklart en struktur och ramar för att fungera.

Jag menar att kyrkan också idag lever i dessa två tankefigurer. Båda har funnits med sedan urkyrkans tid. Som alltid har olika människor olika perspektiv och det som framträder som mest centralt för en person behöver inte göra det för en annan. För vissa är den radikala öppenheten det som tydligast syns, för andra är det vikten av struktur.

Som jag förstår det, finns det inget rätt eller fel. Båda synsätten renodlade leder dock till att andra perspektiv osynliggörs och att många människor i förlängningen är missnöjda och känner sig missförstådda. Dagens kyrka är byggd på båda perspektiven oavsett om vi vill det eller inte och vi måste ständigt förhålla oss till dem båda. Kyrkan lever helt enkelt i ett dilemma.

Ett dilemma är något som alltid finns där och som man inte kan lösa på samma sätt som man kan lösa ett problem. Det är snarare något man ständigt måste förhålla sig till. Svårigheterna inträffar först när det ena eller andra perspektivet ses som det enda och dess motsats inte anses ha något större värde. Att vara radikalt öppen och ha struktur handlar inte om antingen eller utan om dilemmat både och.