Den fulltaliga församlingen säger unisont: ”Vi är här nu”. Menade upphovsmannen möjligen: ”Nu är vi här”?
Jag log åt teckningen och dess tvetydighet, men började samtidigt fundera. Är det så vi (kyrkoaktiva) ser på våra medlemmar, kyrkotillhöriga, som vi inte möter så ofta? Med vad rätt i så fall? Det är dessa som bär våra församlingar och som vill vara en del av den gemenskapen om ock inte så ofta i kyrkorummet.

Folkkyrkan, eller den heliga, allmänneliga kyrkan står öppen för alla; bekännare, sökare, tvivlare. Det torde inte ankomma på någon av oss att värdera grunden för medlemskap och kyrkotillhörighet, än mindre de yttringar som den tar sig. Kyrkorummet är för övrigt bara ett av de ställen där vi kan känna gemenskap med Gud. ”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem” (Matt 18:20). Kyrkogångsplikten avskaffades för mer än 200 år sedan.

Kanske är medlemskapet för en del ungefär som hemförsäkringen. En trygghet i kris eller ”vid behov”.
Oavsett vilket, låt oss ta tillfället i akt under advents- och jul­tiden att med öppen famn välkomna alla kyrkobesökare. Bekräfta deras kyrkotillhörighet och hälsa alla välkomna i gudstjänstgemenskapen, kanske möter vi dem redan nästa söndag, eller först om ett år.

Arne Sandemo
Kyrkvärd i Gottsunda kyrka