Svante Beckman har under julhelgen lagt ut en brandfackla i DN debatt (nätupplagan) om övertaliga kyrkor och Kyrkans tidning har fört facklan vidare i nummer 3/14. Det är viktigt att tala klarspråk i denna fråga. Beckman definierar problemet men ordinerar fel recept. Visst hotas många kyrkor i glesbygd av att stängas ned eller användas alltför sällan. Visst är det stora ekonomiska problem att tackla om det ska gå att hålla alla kyrkor i stånd och bevara dem. Prioriteringar kommer att bli nödvändiga. Men detta kräver eftertanke och samarbete, inte att processen förenklas så att enbart en part, staten eller kyrkan, ska ta hela ansvaret.

Beckman tecknar en bild av ett överhängande hot, som om kyrkans resurser krymper i rasande fart och kyrkobyggnaderna inom kort kommer att falla samman i brist på underhåll. Än är Svenska kyrkan ekonomiskt stark och än besöks kyrkorna varje år av fler personer än som samlas till landets alla idrottsevenemang. Kyrkorna är över lag i gott skick och kan stå i många år även om de inte används så ofta. Det är nödvändigt att processen går långsamt, det krävs tid för de grannlaga beslut som ska fattas. Tänk om församlingen i Dädesjö hade beslutat riva sin gamla kyrka på 1790-talet när man byggt en ny och större! Istället valde man att använda medeltidskyrkan som sädesmagasin. Därmed bevarades kyrkan med dess oskattbara målningar från 1200- och 1300-talen tills den restaurerades efter återupptäckten 1905.

Kyrkan ensam kan inte få avgöra frågor som rör hela folkets kulturarv, av stort värde för både troende och icke troende, inom och utom den kristna gemenskapen. Staten ensam kan inte få besluta om församlingarnas egendom.

Peter Bexells inlägg i debatten i Kyrkans tidning visar hur fel det kan bli om kyrkan får avgöra kyrkornas öden. Bexell är en erfaren och mycket kunnig teolog med lång verksamhet som präst bakom sig. Han skjuter in sig på hur urvalet av kyrkor som ska användas och bevaras ska gå till: det som berättigar en kyrka att få leva vidare är att där finns en aktiv församlig och en levande kyrklig verksamhet med gudstjänst varje vecka.

Bexell anser att kyrkorna som kulturminnen ”är lika ointressanta som dammiga flintknivar på rad i min barndoms museer. Det kyrkliga kulturarvet är i själva verket gudstjänsten som firats där i hundratals år och som i varierande grad fortfarande firas.” Bexell arbetar på en spännande bok om hur kyrkorummet kan läsas teologiskt och liturgiskt som en spegel av hur trosföreställningarna och tolkningen av bibeln har växlat och uttryckts genom tusen år i Sverige. Ändå visar han inte på potentialen i de föremål, konstverk och utsmyckningar från olika tider som finns i kyrkorna – både som historieberättare och som inspiration för dagens förkunnelse. Det kyrkliga kulturarvet överträffar i kvantitet, kvalitet och skönhet det mesta vi har i landet. Det gäller att sprida kunskapen om denna ovärderliga kulturskatt!

Bexells uppfattning att ”museala” kyrkorum är omöjliga för familjegudstjänster delas nog inte av alla. Tvärtom finns en stor efterfrågan för dop, bröllop och begravningar i äldre kyrkorum med stark historisk stämning. De besöks också gärna för enskild andakt och meditation. Det beror rimligen på att människor har behov av att känna förankring bakåt i tiden och gemenskap med äldre generationer.  De eviga existentiella frågorna har ställts genom tiderna och finns uttryckta i kyrkornas bildvärld. För att förstå oss själva, vår plats i historien och vägen mot framtiden vill vi känna kontinuitet.

Antikvarier och kyrkans företrädare bör fortsätta att tillsammans värna om våra kyrkor. Det nödvändiga samarbetet är inte betjänt av att kulturmiljövårdens experter diskvalificeras av kyrkans eller vice versa.

Ingrid Sjöström

Konstvetare, antikvarie

Medförfattare i boken ”Kyrkornas hemligheter”