Varning för gammalt hopkok

Den förre Karlstadbiskopen Bengt Wadensjö har väckt visst uppseende med en artikel om reinkarnationen (Svenska Dagbladet 24/12)). Med hänvisning till förment objektiva undersökningar genom sitt Centrum för samtidsanalys påtalar han den växande tron på reinkarnation, föreställningen att själen återföds i en ny kropp.

Hans redovisning ger onekligen en tankeställare för kyrkan – vilken kyrka som helst – men samtidigt ger hans framställning en stark känsla av att det är hans personliga hållning som han på sitt öppna och generösa sätt vill ge uttryck för. Det är en händelse som ser ut som en tanke att denna artikel publicerades på själva julaftonen, men då handlar det om inkarnationen, den unika om Guds Son, och på intet vis om reinkarnation!

Detta leder till åtskilliga risker i tolkningen av vad den kristna tron faktiskt går ut på. Det var också ytterst välkommet med den klargörande repliken (SvD 27/12) av biskop Martin Modéus. Det finns goda skäl att också inför KT:s läsekrets aktualisera denna fråga, delvis från andra perspektiv. Det är nämligen hela det gamla hopkoket med new age som på nytt bubblar upp, vilket också framkommit av debatten.

Reinkarnationstron strider på flera sätt mot vedertagen kristen tro, mot skapelsesyn och människosyn, mot tron på Kristi försoning, förlåtelsen, uppståndelsen och ett evigt liv med bibehållen mänsklig identitet. Men med tron på en själens pånyttfödelse hamnar man i stället i ett evigt kretslopp, i ständigt nya kroppar och utan egentligt hopp om befrielse. Jag vill inte påstå att Bengt Wadensjö utan vidare identifierar sig med denna tro, men hans sätt att torgföra sina tankar öppnar för nya tolkningar och till villoläror i flera avseenden.

Hans hänvisningar till Jesus och Nya testamentet är högst tvivelaktiga, vilket jag dock inte vill närmare gå in på här. Men berättelsen om den blindfödde pojken handlar uppenbarligen inte om någon reinkarnation, tvärtom ger den Jesus tillfälle att kommentera den gängse föreställningen att ont liksom gott kunde ”ärvas” från en generation till en annan – och följa från släktled till släktled som det ofta står om i Gamla testamentet. Och situationen på förklaringsberget gäller ju främst en frälsningshistorisk uppenbarelse till hjälp för lärjungarna att förstå vem Jesus var, och alls ingen reinkarnation.

Men viktigast är här att fundera över vad det är vi kristna – och i synnerhet präster och biskopar – ger till människor som längtar efter meningen med livet och söker svar på alla möjliga sätt. Vi får erinra oss vad Jesus säger om det förfärliga i att vi kanske räcker våra barn en orm när de ber om en fisk (Matteus 7:10), eller om stenarna som ska tala när vi tiger (Lukas 19:40), vi som skulle representera honom som är livet och sanningen. I stället söker människor bland kristaller och märkliga stenar, tarotkort och mystiska, utomjordiska upplevelser etc.

Här kommer vi rakt in i det mångskiftande fenomenet new age, ett nyandlighetens smörgåsbord, där det blir viktigt att leta sig fram till det som är värdefullt och positivt för människor. Det är ett slags religionernas à la carte-matsedel, och det gäller att ta för sig av det som man personligen känner som mest tilltalande och självuppfyllande. Och det är klart, att många genom sådana nyandliga företeelser menar sig få hjälp i sin personlighetsutveckling och i sin bearbetning av livsfrågorna. Under new age-paraplyet finns onekligen lite av varje.

Människor som ofta tar bestämt avstånd från mycket som kan verka svårt i den kristna tron går gladeligen med i dessa nygamla strömningar, där man uppenbarligen får tro på de mest egendomliga och bisarra ting som asatro, klärvoajans, kontakt med de döda med mera, ofta med inslag av teosofi, spiritualism och panteism.

Vi har här att göra med en religionsblandning, eller kanske snarare ett religionssurrogat, med ett otal, ofta svårförenliga beståndsdelar. Det är för övrigt ingalunda något ”nytt”, det fanns delvis redan före kristendomen, om man ser det från en övergripande religionshistorisk synpunkt, med rötter i antiken, i ockulta sällskap och mysteriereligioner och så vidare.

Nu säger jag inte att Bengt Wadensjö står för allt detta andliga sammelsurium, bara att hans tankegångar medverkar till att för sökande människor aktualisera och öppna upp för en renässans av new age i delvis nya eller nygamla former. Men här om någonsin gäller det att ”skilja mellan olika andar”, ”att pröva allt och ta vara på det som är bra” (1 Korinthierbrevet 12:10 och 1 Thessalonikerbrevet 5:21) – men också att inte döma alltför brådstörtat. I detta ligger till syvende och sist en fortsatt utmaning för kyrkan att vara trogen sitt evangelium mitt i ett postmodernt IT-samhälle, fullt av kompromisser och med en långt gående anpassningsbarhet till nya, sköna andliga övningar!

Kjell Ove Nilsson 
före detta domprost
Lund