Svenska kyrkan har blivit ett politiskt parti som jag inte kan och inte vill rösta på. En predikan ska inte utgöra en politisk partsinlaga, skriver debattör Maria Nilsson.
I går besökte jag liksom många andra söndagar en församling i svenska kyrkan i min hemort Göteborg. Men det var inte med lätta och upplyfta steg jag lämnade söndagsmässan utan snarare med tunga och tvivlande steg. Mina tvivel rör inte min tro, mina tvivel rör om jag egentligen är välkommen i Svenska kyrkan längre.
Jag definierar mig själv som bekännande kristen sedan tidig tonår då jag var med i en frikyrka. En av anledningar till att jag senare lämnade frikyrkan var känslan att aldrig vara tillräckligt kristen, att inte duga till för att jag inte talade i tungor, var för kontextuell i min bibeltolkning, för feministiskt och så vidare.
Jag har nu samma känsla i Svenska kyrkan men av helt andra orsaker. Jag platsar helt enkelt inte, för jag delar inte ledande företrädares politiska åsikter som också kommit att bli intimt förknippade med deras trosuppfattningar. Jag anser inte att Israel är en apartheidstat, jag anser inte att kravmärkt är det enda rätta, jag anser inte att miljöprofilen ska utgöra betydande del av ärkebiskopens herdabrev. Listan kan göras lång och smärtsam.
Svenska kyrkan har blivit ett politiskt parti som jag inte kan och inte vill rösta på. Jag har en politisk hemvist i Liberalerna. Det jag söker genom mitt medlemskap i Svenska kyrkan är en religiös hemvist. En predikan ska inte utgöra en politisk partsinlaga i konflikten Israel/Palestina utan ge teologisk vägledning utifrån bibliska texter.
Huvudproblemet är att Svenska kyrkan är en frikyrka men fortfarande styrs av politiska partier med en politisk snarare än teologisk agenda. Svenska kyrkan behöver en organisatorisk reformering från grunden där teologi får utgöra grunden snarare än politisk övertygelse och hemvist.
Jag är stolt över hur Svenska kyrkan har gått före i frågor kring könsneutrala äktenskap, kvinnliga prästers och så vidare. Jag är helt enig med kyrkan kring behovet av religionsdialog, vikten av att stå upp för människors lika värde, samhällets behov av humanitet. Det utgör grunden i den gyllene regeln.
Men jag ser nu samma ängsliga brännmärkande från framträdande kyrkliga företrädare som sker av motståndare inom politiken där begrepp som rasist, islamofob, trumpsk härjar fritt på sista tiden. Jag, liksom de flesta andra, är ytterst medvetna om de illdåd som kristendomen har gjort sig skyldig till genom åren, från korstågen, kolonialiseringen till de övergrepp som fortfarande sker i religionens namn.
Därmed inte sagt att vi får bli så ängsliga att vi inte vågar visa och dela med oss av grundläggande delar av kristendomen, korset, Jesu död och uppståndelse, nåden. Den oro som Svenska kyrkan har om att bli ett verktyg för främlingsfientliga krafter är befogad men stävjas inte genom att inte våga stå upp för centrala dela av tron. Svenska kyrkan riskerar i sin iver att inte uppröra någon, till slut bli en urvattnad kyrka utan egen identitet och därmed förlora trons kärna.
Under sommarmånaderna har fler än tidigare beslutat att lämna kyrkan, i juni lämnade drygt 13 000 personer att jämföra med 3 000 ett vanligt år. Jag tror inte endast att detta beror på vårens avslöjande om dyra utlandsresor utan också att allt fler börjar ställa samma fråga som jag själv; vem platsar egentligen i Svenska kyrkan i dag? Det är en fråga som bör besvaras av Antje Jackelén, Anna Karin Hammar, Gunnar Sjöberg med flera.
Maria Nilsson
Liberalerna, vice ordf Liberala Kvinnor och medlem i Svenska Kyrkan
LÄGG TILL NY KOMMENTAR