Med gensaxen kan man klippa och klistra i människans DNA. Frågan är vilka som kommer att hålla i gensaxen, menar debattör Johan Unger.
Leker man Gud, när man använder genteknik? Frågan har aktualiserats nu igen genom gensaxen Crispr/Cas9 skapad av E Charpentier och J Doudna. Med den kan man klippa och klistra i människans DNA – och övriga naturens.
Man kan, men bör man? Diskussionen om genteknik är het. En part hävdar att den kan vara så riskfull att man måste vara superförsiktig. Därför nej: Vissa kritiker hädar att man inte har rätt att förändra naturens givna struktur. Teologiskt formulerat: Man får inte leka Gud och ändra skapelseordningen, som ligger i DNA.
En motsatt ståndpunkt menar att när nu gensaxen kan klippa bort sjukdomsframkallande gener och klippa in friska gener, då kan den göra mycket gott. Därför bör den användas, men kontrollerat. Problemet är att gensaxen också kan tänkas göra mycket ont, som att specialdesigna människor. Kunskapen är på gott och ont. Principfrågan är klassisk sen paradisberättelsen om kunskapens träd och trollkarlens lärling. Hur kan man släppa loss kunskapens kreativa krafter utan att de onda kommer med det goda?
En aspekt är människosynen. Som kristen humanist anser jag inte att vi leker Gud, när vi genförändrar. När det som krön på skapelseberättelsen står att människan skapades till Guds avbild och likhet, då kan det bland annat tolkas så att människan liksom Gud ska skapa. Som Guds betrodda medarbetare i skapelsen ska människan skapa – och skapa gott. Det är hennes uppdrag: att övervinna den onda med det goda genom att skapa nytt.
Syndafallsberättelsen visar att det finns både gott och ont i naturens och i människans liv. Kunskapen kan användas för det goda men även för det onda, som historien så tydligt visar.
Sjukdomar, hunger och annan ondska har människan genom sin kreativa, kognitiva och tekniska förmåga övervunnit genom historien. Gensaxen är ett ytterligare verktyg i den rika verktygslådan, som vetenskapare kreerat genom historien. Den är dock så enormt mycket mera effektiv än sina föregångare och har en väldig potential för både gott och ont.
Vilka kommer att hålla i gensaxen? De som verkar i humanitetens tjänst, men också de som tjänar rasbiologins? Hur kan samhället skydda sig mot dem, som vill klippa ont? Vad är ont i detta sammanhang?
LÄGG TILL NY KOMMENTAR