Inte sällan tillhör en död  icke-tillhörig  person en familj där de övriga familjemedlemmarna är kyrkotillhöriga. Begravningsgudstjänsten är minst lika mycket till för de anhöriga och för församlingen som för den avlidne.
Givetvis skall den dödes vilja följas om den är känd. Men ofta är inte den dödes vilja känd. Att den döde inte är kyrkotillhörig kan ju bero på många orsaker. Att man begärt utträde av ekonomiska skäl. Att man begärt utträde av trosskäl. Att man aldrig har tillhört kyrkan.Och så vidare.

Att tolka icke-tillhörighet till kyrkan som en viljeyttring i fråga om begravningen blottlägger bristande människokännedom. En av de viktigaste frågorna i detta sammanhang är vem som har tolkningsföreträdet. Vem är bäst lämpad att tolka den dödes vilja, när den döde inte har uttalat något om hur han eller hon vill ha det med sin begravning ? Självklart är det inte kyrkoherden i den församling där den döde var folkbokförd eller kyrkoherden i den församling där man önskar ha begravningsgudstjänsten. De personer som delat livet med den avlidne har givetvis tolkningsföreträdet! Det kan vara make/maka eller barn. Ibland kan det vara arbetskamrater om inga närstående familjemedlemmar finns i sorgehuset.
Frågan om betalning diskuteras också. I min församling tar vi 15.000 kronor för en begravningsgudstjänst, om den döde inte är kyrkotillhörig. Men som kyrkoherde har jag rätt att besluta om nedsättning av avgiften eller avgiftsbefrielse. Det gör jag ganska ofta. Dels kan det ibland handla om kyrkoaktiva familjemedlemmar, som har betalat sin kyrkoavgift och därför knappast bör drabbas av en faktura till från kyrkan. Och dels så bör man inte fakturera betalningssvaga sorgehus.

I artikeln i KT den 2/8 så fanns det en faktaruta. Där talas det om begravningslagen. Att i detta sammanhang nämna begravningslagen är direkt okunnigt. Begravningslagen reglerar på intet sätt frågan om begravningsgudstjänsterna eller de borgerliga begravningsceremonierna. Begravningslagen reglerar endast frågor som rör ansvar och hanterande av liken och gravsättningen samt därmed sammanhängande frågor.
Jag har också flera gånger fått uppleva att icke-kyrkotillhöriga begärt inträde i Svenska kyrkan efter det att jag lett en begravningsgudstjänst där den avlidne varit icke-kyrkotillhörig.
För min egen del har jag formulerat en regel som jag gärna delar med mig av. Den lyder: ”Omsorgen om den enskilda människans själ måste alltid vara viktigare än omsorgen om kyrkans identitet.”
Det är heller inte fel att ställa frågan WWJD.