Självmord

Vi måste börja prata om självmord

Självmord eller suicid är ett ämne som är känsligt och som länge har varit tabubelagt. Vi pratar inte om det trots att det 2016 var fyra personer som tog sitt liv varje dag, skriver diakonkandidaten Anna Ofelin.

I morse hörde jag på nyheterna att en 13-årig flicka tagit sitt liv. 13 år. Ett barn. Tänk att vid tretton års ålder uppleva att livet är så meningslöst att det inte är värt att fortsätta leva. Att vid tretton års ålder kunna tänka ut hur man ska kunna avsluta sitt liv. Att kunna planera och genomföra den handlingen så att livet avslutas. Tänk att det kunde ha varit ditt barn.

Kunde det ha förhindrats? Ja, kanske hade hennes liv kunnat räddas. För den här flickan är det för sent men i vårt samhälle finns många människor, inte minst ungdomar, som upplever sitt liv så ångestfyllt, plågsamt och meningslöst att de överväger att ta sitt liv. För dem är det inte försent.

Självmord eller suicid är ett ämne som är känsligt och som länge har varit tabubelagt. Vi pratar inte om det trots att det 2016 var fyra personer som tog sitt liv varje dag. Det innebär att många av oss är direkt berörda eller har någon i vår närhet som har drabbats. Störst antal personer som suiciderat återfanns i gruppen 45–64 år men så många som 136 personer var i åldern 0–24 år.

När någon har tagit sitt liv så har det förr ofta benämnts som olyckshändelse. I efterföljande generationer kanske man har sagt att han dog tidigt men man vet inte riktigt varför. Det var nog en olycka ... Inte minst har vi i kyrkan bidragit till den här skamstämpeln. Att ta sitt eget liv var en så svår synd att den som gjort det inte ens fick ligga på kyrkogården som andra.

Hur kan vi då öppna upp för denna fråga? Hur vet man när det är läge och hur kan man inleda ett samtal kring suicid? Samtal som kan vara livräddande. Vems ansvar är det?

2003 infördes den suicidpreventiva dagen på initiativ av IASP (International Association for Suicide Prevention) och WHO (Världshälsoorganisationen). En viktig öppning för att initiera samtal kring suicidfrågan. Men tolv år senare, 2015, när Folkhälsomyndigheten gjorde en kartläggning så kunde man se att i flera delar av Sverige har man ännu inte ens startat något förebyggande arbete. Det är inte acceptabelt. Det finns sedan tio år tillbaka en politiskt antagen nollvision för suicid. Varför har vi inte kommit längre i vårt förebyggande arbete?

Att förlora någon man älskar är alltid svårt. Att förlora någon man älskar för att denne själv väljer att ta sitt liv har ytterligare ett antal dimensioner. Varför ville hen inte leva? Vad var det jag inte förstod? Hade jag kunnat förhindra det som hände? Varför räckte jag inte till? Det leder kanske till att man istället avstår från att säga som det är.

Ansvaret för att väcka och lyfta denna fråga kan inte läggas på den som drabbats utan är något som omvärlden måste hjälpa till med. Och vi kan hjälpa. Jag ser framför allt två möjligheter. En är genom utbildning där vi får enkla men effektiva verktyg för att samtala med en människa med suicidtankar. Sådana utbildningar finns bland annat i Linköpings stift. Men det finns också en stor möjlighet för den som saknar utbildning att göra något. Genom att se varandra. Att våga fråga hur den du möter mår och att ta svaret på allvar. Låt oss våga möta vår medmänniska. Låt oss dela ett hopp om att livet är värt att leva även när det känns mörkt.

Du kan vara den som förhindrar att en människa tar sitt liv i dag. En del av lösningen är att vi börjar prata om självmord.

Fakta: Debatt

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.