Folkkyrkan 2.0

Vi ses på barrikaderna för folkkyrkan

REPLIK. Gudstjänsten är självklart församlingens centrum. Men det är inte det enda som räknas, uppger Sören Dalevi i sitt svar till Jan Eckerdal.

Jag håller såklart med Jan Eckerdal, gudstjänsten som församlingens centrum är en självklarhet i varje folkkyrkoteologi. Det jag vill komma ifrån är en ” syn på församlingslivet som innebär att det enda som räknas är den gudstjänstfirande församlingen på söndagen”, för att citera direkt ur min artikel.

Jag brukar ibland tänka på Svenska kyrkan utifrån tre ganska så olika grupper. Utifrån att vi har ungefär 70 procent tillhöriga i Karlstads stift, brukar jag kalla grupperna för 7 promille, 7 procent och 70 procent. 7 promille, det är de som är anställda och förtroendevalda i Svenska kyrkan. 7 procent, det är de som har en nära relation till sin församling, som firar gudstjänst ganska så regelbundet, som sjunger i kör och besöker vår verksamhet; kort och gott en grupp med mycket nära band till vår kyrka.

Och de 70 procenten, det är alla de som är medlemmar i Svenska kyrkan och som varje år väljer att vara med och bidra till vår verksamhet. Lite nu och då ser vi dem i gudstjänsten (till exempel i julnattsmässan), ofta tycker de kyrkobyggnaden är betydelsefull och att det kristna budskapet är viktigt; definitivt önskar de begravas i Svenska kyrkan.

För mig är alla dessa tre grupper viktiga, och det blir utifrån en folkkyrkoteologi fel om någon av dem ser sig som den enda sanna. Jag har stött på sammanhang där man uppenbarligen trott att det bara är de sju promillena som ”egentligen” är kyrkan. Det blir fel. Men det blir lika fel om det bara är de sju procenten eller bara de 70 procenten.

Så, ja Jan, jag tycker nog att du är lite snarstucken. Det är ofta så med de sju promillena. För jag är helt på din linje, vi är överens. Och eftersom jag aldrig missar ett tillfälle att plädera för mer bildning, vill jag utmana den intresserade läsaren att förkovra sig vidare kring folkkyrkan. Jan Eckerdal har skrivit en bra avhandling om folkkyrkan, Folkkyrkans kropp, där sidorna. 67–90 lyfter fram Billings folkkyrkosyn. Gösta Wrede har i Kyrkosynen i Einar Billings teologi på ett föredömligt sätt beskrivit folkkyrkosynen hos Billing, och där är sidorna. 145–192 av speciellt intresse. Till dessa två böcker rekommenderar jag sedan Einar Billings Herdabrev: Till Prästerskapet i Västerås stift.

Vi ses på barrikaderna för Folkkyrkan 2.0, Jan!

Mer inom samma ämne
Folkkyrkan 2.0
Folkkyrkan 2.0
Folkkyrkan 2.0
Folkkyrkan 2.0
Folkkyrkan 2.0