Klädbytardagar i församlingars regi är ett exempel på hur människor vänder klimatkrisen till hopp och kreativitet. Foto: Pontus Lundahl/TT
På sistone har det uppstått diskussioner om både flygresor och mat och här vill vi vara tydliga – det handlar sällan om allt eller inget. Som kyrka i ett rikt land behöver vi dock fundera både ett och två varv kring vad som är behov och vad som är begär.
REPLIK
”Vi kanske kan ha en klädbytardag? Odla våra egna altarblommor? Jag tycker vi skulle se över vår inköpspolicy!” Idéerna är många och engagemanget stort i församlingen som besöks för dagen. Plötsligt har missmodet över kriserna och mänsklighetens brister omvandlats till hopp och kreativitet, en lust och längtan efter att få vara med och bidra! Det är ett aktivt hopp, där orden får liv och kropp i en levd verklighet.
Vi som arbetar som klimathandläggare på stiften har uppdraget att förverkliga målsättningarna i kyrkans gemensamma färdplan för klimatet. En färdplan som är demokratiskt beslutad och tar avstamp i biskoparnas gemensamma uppmaningar till församlingar, stift och nationell nivå i Ett biskopsbrev om klimatet. Det är mål som vi tillsammans samt solidariskt ska arbeta med och det finns många medarbetare och församlingar som vill och tar ansvar.
Därmed inte sagt att det inte finns målkonflikter eller att vi alltid är överens. Men det fina med att människor jobbar tillsammans är förmånen att få lyssna och lära av varandra. Vi kan se var möjligheterna finns, var det skaver och arbeta för att hitta lösningar.
På sistone har det uppstått diskussioner om både flygresor och mat och här vill vi vara tydliga – det handlar sällan om allt eller inget. Som kyrka i ett rikt land behöver vi dock fundera både ett och två varv kring vad som är behov och vad som är begär. I en värld där vi ständigt vill ha mer, ha det lite bättre och komma lite längre behöver vi fundera tillsammans över vad som är tillräckligt. Som vi lever nu så lever vi över våra tillgångar och det kommer med en dyr prislapp.
Act Svenska kyrkans fastekampanj som nyligen avslutats slår fast att “Var tionde människa saknar idag sitt dagliga bröd trots att det produceras tillräckligt med mat i världen. På våra tallrikar är majs bara ett tillbehör, men i stora delar av världen är den skillnaden mellan liv och död. Vi lever alla under samma himmel men vi delar inte lika på jordens resurser.”
Enligt IPCC:s prognoser så kan vi med all tydlighet se att klimatförändringarna kommer att drabba de redan utsatta allra mest. I deras rapport från 2018 fastslås att 100-tals miljoner fler människor kommer att drabbas av extrema värmeböljor, vattenbrist, och fattigdom om jordens uppvärmning överstiger 1,5 grader. För länder kring ekvatorn väntas det få effekter i form av skördekatastrofer, svält och massflykt liksom risk för kollaps av ekonomiska och finansiella system. Många av jordens viktigaste ekosystem hotas av oåterkalleliga förluster.
Två miljoner kvadratkilometer permafrost riskerar att tinas upp, vars konsekvenser ligger utanför mänsklighetens kontroll att hantera. Vi behöver inte ens färdas så långt för att bevittna klimatförändringarnas effekter. I vår egna närhet ser vi översvämningar, skogsbränder och snabba temperaturväxlingar.
Vi som jobbar med de här frågorna, vårt budskap till vår kyrka är “Öppna era ögon, tyd tidens tecken och ändra ert sätt att tänka.” Vi tror på och arbetar för en kyrka där vi både lyssnar på vetenskapen och visar på ett levande hopp och möjligheter. Visst kan det verka nödvändigt att flyga ibland, men varje resa som görs innebär i förlängningen att en annan eventuellt viktigare resa kanske inte kan göras. Visst kan vi äta kött ibland, men både planeten och vi själva skulle må bättre av att kosten var mer varierad och växtbaserad.
Vi måste alla hjälpas åt för att hålla oss inom planetens gränser och förmå att prioritera, inte bara utifrån våra egna behov och begär utan också utifrån något som är större än oss själva. Världen behöver våra böner, men den behöver i ännu högre grad vårt hårda arbete. Istället för att ställa grupper och intressen mot varandra kan vi fråga oss hur vi ska tänka om och hitta konstruktiva lösningar i våra verksamheter. Istället för att se nya idéer och kritik som hot och krav kan vi välja att se dem som möjligheter till förbättring och utveckling. Istället för att ondgöra oss över att vi tvingas till uppoffringar kan vi glädjas över alla de gåvor Gud försett oss med. När våra händer är fulla får vi känna glädjen av att ge vidare till de som inte har lika mycket, vi får ge plats och lämna utrymme för livets och hela skapelsens skull.
Emilia Bergius, Handläggare miljö och klimat
Christina Bernérus, Miljösamordnare
Frida Gårdmo, Klimathandläggare
Claes Hedström, Stiftsadjunkt
Anders Holmberg, Stiftsadjunkt
Elsa Levinson, Klimat- och hållbarhetssamordnare
Sara Nodmar, Klimatstrateg
Anders Sandström, Klimatstrateg
Johan Stråhle, Stiftsingenjör
Natalia Svensson, Klimat- och miljöhandläggare
Sandra Wilsson, Klimatstrateg
LÄGG TILL NY KOMMENTAR