Att österländska gurus och buddistiska nunnor tar farväl av vanligt samhällsliv gillas i västvärlden. Men för en ung kristen kvinna som väljer samma väg finns ingen tolerans, skriver Elisabeth Stengård.

Per Ragnars attack på den vackra och djupt kristna filmen Nunnan är sorglig men tyvärr inte oväntad. ”Kristna jagas i Sverige och utomlands” var rubriken på Bitte Assarmos modiga och tankeväckande artikel under Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 5 april 2007. Hon påpekar det som många vet men inte vill tala öppet om, att det är fritt fram att kritisera en kristendom som tas på allvar men absolut inte andra religioner.
Det är knappast troligt, att Per Ragnar på motsvarande sätt hade hårt ifrågasatt österländska gurus eller buddistiska nunnors och munkars tillbakadragenhet från det ”normala livet”. Åtminstone hade det aldrig publicerats i någon tidning utan – med all rätt – förkastats som främlingsfientlighet och höjden av intolerans.

Men att en ung flicka i vårt land frivilligt och efter lång tids övervägande väljer att gå i kloster
irriterar den svenska religiösa ljumheten. Toleransen, som annars är allomfattande, tar plötsligt slut. Hon ska inte sitta där och be i ett kloster och arbeta i dess trädgård – hon ska hem,
arbeta på familjegården samt ta hand om sin bror, så det så. (Att sedan så många andra ”förverkligar sig själva” genom att ta spännande arbeten i Paris, USA eller Australien utan en tanke på yngre hemmavarande syskon upplevs som helt naturligt och positivt.)

Tillbaka till hemmaplikten är nämligen vad Luther skulle ha velat för Martas del, enligt Per Ragnar. Trodde vi hade slutat att ständigt hänvisa till en kärv typisk luthersk arbetsmoral, ”Luther vakande på axeln”, och insett att han hade en utpräglad världslig livsnjutarsida också, som förmodligen inte passade innanför klostermurarna i längden. Att i efterskott med hetta försvara sin nya livsstil är mycket mänskligt och knappast förvånande.

Under årens lopp har jag haft det stora privilegiet att få bo i olika kloster. Hos birgittinerna i Rom och Assisi, hos dominikansystrarna i Vence varje sommar.
När jag det omvälvande året 1968 gick på Sorbonne var min bästa studiekamrat en nunna från Vietnam, och jag tillbringade söndagarna i hennes kloster i Paris. Systrarna – i full nunne-dräkt – arbetar bland tiggarna i tunnelbanan, och de accepteras med stor respekt av dessa hårt prövade människor, som inte bara skyr polisen utan även aldrig så välvilliga socialarbetare.
Nyligen var jag i ett anglikanskt ”silent convent” i New York, och det var en ren lisa för själen att uppleva tystnaden efter hektiska konferensdagar.

Visst har jag träffat på en och annan sur nunna, men de utgör undantagen. I likhet med filmens regissör Maud Nycander upptäckte jag, att nunnorna inte bara var sällsynt harmoniska (inte minst jämfört med människor jag dagligen träffar ”ute i världen”) utan dessutom hade humor och inte så sällan fnissade. Inte har jag träffat på några stackars förvirrade och frustrerade varelser, som irrar stelfrusna i klostergångarna. Sådana som förmodligen ”sekulariserade svenskar” hade förväntat sig att se snarare än den mogna och genomtänkta unga nunnan i filmen.
Inte heller har någon någonsin försökt ”värva” mig till klosterliv, utan sådant överlämnas med förtröstan till Gud.

Per Ragnar tror tydligen inte på bönens makt, men vi är många – även sådana som vanligen inte säger sig tro – som med stor tacksamhet har tagit emot andras förböner i svåra stunder. Och känt att de har givit kraft.
Att ge sig på och kritisera en nunna som fredligt ber för sina medmänniskor i en värld annars fylld av våld och hat är absurt. Dessutom förmätet att påstå att hennes liv är inskränkt för att det saknar ”stimulerande” yttre kontakter.
Är ett utåtriktat så kallat Stureplansliv med förvisso oavbrutet nya kontakter mer utvecklande för personligheten? Och vem lever mest för sin egen skull i den jämförelsen?

Den flitiga Marta blev i klostret den lyssnande och bedjande Maria. Jag föreslår, att Per Ragnar öppnar en Bibel och läser i Lukasevangeliet 10:38 om de bägge systrarna i Betania. Inte minst de avslutande orden sagda av Kristus själv: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”

Elisabeth Stengård
konstvetare