Vilken är kyrkans identitet i dag?

I år har det gått 25 år sedan Svenska kyrkans tioåriga bekännelsearbete avslutades. Mycket har hänt sedan dess, både på kyrkans ut- och insida. Skiljandet från staten, dopet som medlemsgrundande, vigsel och äktenskap för homosexuella – för att nu bara nämna några förändringar.

Det kan därför vara befogat att på nytt ställa sig den fråga som låg till grund för hela bekännelsearbetet: vilken är kyrkans identitet idag?

Ordet identitet kommer från latinets idem och betyder ’densamma’. Ett identitetskort ska visa att personen på bilden är densamma som personen i verkligheten och att personuppgifterna därför gäller denna person. Ännu tydligare blir jämförelsen när man använder sig av biometrisk identifikation. Fingeravtrycken ska stämma överens oavsett vilka förändringar personen i övrigt genomgått genom åren.

Tillämpat på kyrkan blir frågan om det finns en grundläggande överensstämmelse mellan urkyrkans tro och liv och Svenska kyrkans av idag?

Om så är fallet, vad är det då som anger och avgör denna överensstämmelse alla yttre och inre förändringar till trots? Annorlunda uttryckt: hur många förändringar tål kyrkans teologi och praxis utan att fingeravtrycket förändras och i värsta fall förstörs så att identifikationen omöjliggörs?

Kan kyrkans ledning och kyrkans folk komma överens om fingeravtryckets utseende? Och hur stora tolkningsskillnader kan kyrkans folk leva med och samtidigt hävda att de har ett gemensamt fingeravtryck?

Frågorna är inte insinuanta utan seriöst menade. Som sekreterare i den dåtida bekännelsekommittén skulle jag ett kvarts sekel senare tycka det vore värdefullt att de hålls vid liv. Jag uppmanar därför Kyrkans Tidnings läsare att ge sina bilder av fingeravtryckets utseende och gränser.