Symboltung mässhake sys i guld

Tyska Sankta Gertruds kyrka i Stockholm – ett landmärke i Gamla stan – behövde en ny mässhake i grönt. När församlingen skulle bestämma dess utseende ville man knyta an till kyrkans interiör.

Kyrkorummet är rikt utsmyckat från tiden när förmögna tyska handelsmän tillhörde församlingen. Predikstol, kungaläktare, marmorgolv, allt visar en önskan att skapa en vacker kyrka. ”Titta här på altaret, nästan allt är gåvor”, berättar Birgit Heinz, klockare i församlingen.

Birgit Heinz ansvarar för vården av kyrkans textilier och visar flera äldre mässhakar. De förvaras som sig bör, liggande i särskilda lådor, en för varje mässhake.

Kyrkans äldre mässhakar är rikt broderade, ett hantverk som är både tid- och kostnadskrävande. Men den vackra gröna mässhaken från 1700-talet är alltför sliten och ömtålig och får inte användas längre, har Riksantikvarieämbetet bestämt.

För församlingen var det självklart att skaffa en ersättare. Och även om det finns alternativ, ville man beställa en mässhake tillverkad i Sverige, berättar Birgit Heinz och kyrkoherde Jörg Weissbach.

En grön mässhake som förutom under trefaldighetstiden också används vid nattvard – vilken symbol kunde passa bättre än vinrankor?

– Församlingen ville att motivet skulle höra ihop med de vinrankor som slingrar runt pelarna vid altare och syns på andra ställen i kyrkan också, berättar Viola Edin. Hon är konstbrodös vid Handarbetets vänner och planerade tillsammans med församlingen utformningen av stolan och mässhaken.

Till och med på altarringens insida – synligt bara för prästen – finns Jesus ord om ”Jag är vinstocken, ni är grenarna” återgivet, visar Jörg Weissbach.

Det tog nästan ett år att arbeta fram utseende på mässhake och stola. Utifrån en målad förlaga gjorde Viola Edin en översättning till hur utsmyckningen skulle kunna sys och broderas. Hon gjorde också en skiss i full skala för att ge en uppfattning om proportioner och tekniker. Det var många turer med andra hantverkare och skisser inblandade innan Viola Edin slutligen sydde några ornament för att visa hur broderierna skulle bli.

Det gällde också att finna rätt placering för broderierna: inte för långt ner på ryggen och att korset fick ett naturligt centrum på ryggen, och att det inte heller kom för långt ner på framsidan, där prästen gärna placerar sina händer och broderierna kan bli solkiga.

Det gröna tyget är en handvävd damast från ett väveri i Italien och har det i kyrkliga sammanhang passande namnet Piccoli Pesci, små fiskar.

Det blev sedan Viola Edins uppgift att sy broderierna. De består av vävda band i guldtråd, applikationer av brokad och av guldfärgat skinn som läggs över broderade stygn för att vindruvorna ska få en upphöjd form, och sys fast med guldtråd i läggsöm. Tekniken är svår och tidskrävande: de vävda banden är hårda och svåra att sy fast jämt och fint på tyget. Samtidigt får man inte sy fel i damasten.

Att titta på det guldglänsande materialet under långa arbetstimmar är också ansträngande för ögonen, berättar Viola Edin.

– Men jag tycker väldigt mycket om att sy i den här tekniken, säger hon.

Själva broderandet och monteringen – som är ett omfattande arbete i sig, med foder och mellanfoder som måste sys ihop för hand – tog fyra-fem månader.

Drygt 200 000 kronor kostade mässhake och stola för församlingen. Och i oktober invigde Jörg Weissbach dem vid en gudstjänst i kyrkan.

Jörg Weissbach mannekängar i mässhaken inför fotografen. Han tycker om att ha den på sig.

– Den är lättare än den gamla mässhaken, och inte så varm, säger han.

Jörg Weissbach berättar att han inte alls är van vid mässhakar i liturgiska färger från Tyskland – där har den traditionen försvunnit. Men han tycker att det ger en ny förståelse för traditionen.

Vad vill ni att mässhaken ska uttrycka?

– Helighet, säger Birgit Heinz.

– Vördnad, säger Jörg Weissbach. Att det inte bara är en människa som står där, utan att man har ett uppdrag från Gud.