Alla har rätt till sin berättelse

Listan kan göras lång på alla råd från Anna Wahlgrens Barnaboken som stöttade oss som nyblivna föräldrar. Vi fick råg i ryggen och sa till varandra att den här lilla människan ska vi nog klara av att ge omsorg. Vi duger. Den gröna tjocka boken sände ut sitt trygga budskap genom sin blotta existens i bokhyllan. Och tipsen fungerade. Inte minst det om hur viktigt det är att barnet också behöver få vara ensam med sig själv.
Tidiga morgnar lyssnade vi in mot barnkammaren. När ljuden från sonen, som upptäckte saker i väskan som vi ställt längst ned i sängen, övergick från nyfikna kurranden till uppfodrande tjut var ensamtiden över.

En av Anna Wahlgrens döttrar kommer i dagarna ut med om bok som handlar om att Anna Wahlgren själv minsann inte var någon supermamma. Tvärtom. Boken Felicia försvann tycks handla om en otrygg och bitvis förfärlig barndom. Det finns nog inte en tidning som inte kommer att ha en intervju med Felicia Feldt.
Alla har rätt till sin egen berättelse, säger hon i ett reportage jag läser. Det är sant. Och viktigt. Men ibland tror jag att det är mer sant inom själavårdens område än inom den tuffa bok- och förlagsvärlden.
Alla har rätt till sin egen berättelse. Men alla berättelser äger inte det allmängiltigas intresse. Alla berättelser gör sig inte i offentlighetens ljus. Jag säger inte att det gäller Felicia Feldts berättelse, för det vet jag inte. Men jag får ont i magen när jag läser reportaget. Anna Wahlgren må ha varit en usel mor, men hon lever. Hennes dotter vägrar försonas. Jag respekterar det och jag tillhör inte de som tycker att hämnd nödvändigtvis är en dålig känsla.

Men den här boken kommer antagligen bli vårens ”snackis”. Och det är på något sätt så oändligt sorgligt. Omslaget med en ung Felicia och skymten av Anna Wahlgrens glada ansikte bredvid sin dotter vrider om tumskruvarna åtminstone inuti mig.
Vi har alla våra uppror. Vi behöver göra upp, säga vår mening. Föräldrar får tåla sanningen om sina tillkortakommanden. Jag bejakar det och bävar, som alla föräldrar, för det. Men måste det trasigaste av det trasiga alltid ut, tryckas, fotograferas, visas fram? Ja, sådan är samtiden. Sådana är behoven, såväl de skapade som de skriande. I den samtiden blir det enskilda, förtroliga samtalet en av kyrkans tydligaste och mest angelägna uppgifter.
Alla har rätt till sin berättelse. Alla behöver någon som lyssnar. Men offentligheten är sällan den goda lyssnaren som kan möta det trasiga.