Ola Sigurdson: Till och med Abraham skämtar

I grunden handlar humor om att våga tappa kontrollen. Att acceptera vår mänskliga svaghet så att vi både vi kan ta emot och ge kärlek. Det är ett både allmänmänskligt och religiöst budskap. Och Bibeln är full av sådan humor, enligt Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap.

Nyligen har han avslutat ett tio år långt forskningsprojekt om humor, som resulterat i en filosofisk-teologisk undersökning i tre band. Gudomliga komedier, med undertiteln Humor, subjektivitet, transcendens undersöker vilket slags väsen en människa måste vara för att kunna uppfatta något som roligt.

– Jag tycker om intellektuellt utmanande projekt, säger Ola Sigurdson, när vi ses på hans tjänsterum på Göteborgs universitet.

Byggnaden är nyrenoverad, men Ola Sigurdsons rum ser rejält inbott ut med bokhögarna balanserande på både längden och tvären.

– Nu är det precis som jag vill ha det, säger han belåtet och mumlar om inredare som helst velat ha rum utan bokhyllor, eller möjligen med färgmatchade böcker.

Men vårt möte handlar inte om inredning utan om den forskning som Ola Sigurdson ägnat det senaste decenniet åt. Ett ämne så brett att det är svårt att sammanfatta i en enda artikel, som helst inte ska flöda ut över tidnings­sidorna.

Även i den akademiska världen sätts gränserna för de textmängder som publiceras allt snävare. Men som professor behöver Ola Sigurdson inte bevisa någonting längre, och kan därför gräva djupt och länge.

Fast ända till förra året stod det på hans universitetshemsida att han arbetade på en liten bok om humor och teologi.

Riktigt så blev det ju inte.

– När jag började läsa in mig upptäckte jag att det mesta som skrivits om humor i modern tid antingen bara bestod av anekdoter, eller var undermåliga som faktaböcker betraktade.

– Då beslöt jag göra jobbet ordentligt. Men jag visste ju inte vad jag skulle komma fram till, så formen fick anpassas efter innehållet. Det blev genuin forskning som fått ta sin tid.

Han började med filosoferna Kant och Kierkegaard, två herrar som var stilbildande för den tyska romantiken under första halvan av 1800-talet.

– Särskilt Kierkegaard är ju känd för att vara humoristisk i sina reflektioner över vad det innebär att vara människa.

Men den tyska romantiken är annars knappast känd för att vara särskilt humoristisk.

För att förklara det måste Ola Sigurdson backa till själva början, till antiken, då humorn var instrumentell. Det vill säga att den användes för bestämda syften.

– Och den var skriven av den frie mannen, han som inte får överrumplas eller göras till åtlöje. Han som har kontroll.

Detta tillstånd underminerades så småningom av både Sokrates ironi och den bibliska humorvisionen.

– Den visionen handlar om motsatser, när höga och låga byter plats med varandra, förklarar Ola Sigurdson och upprepar att Bibeln är full av skämt och humor.

– Till och med Abraham skämtar. Trons anfader är en riktig skojare, som flera gånger presenterar sin hustru Sara, enbart som sin syster.

När Abraham och Sara får veta att de ska få ett barn, när Sara är bortåt 90 år, skrattar de åt Gud. Men Gud får sista skrattet och sonen får namnet Isak, vilket betyder ”han som skrattar”.

– Bibelns berättelser handlar om att vara människa, men inte i termer av kontroll. Det viktigaste av allt, Guds nåd, får man inte genom prestation utan som gåva, fortsätter Ola Sigurdson.

Humorn utgör alltså en grund för livshållningen i Bibeln och är inte bara ett retoriskt grepp, som i så många andra sammanhang.

Det gäller också i Nya testamentet. Evangelierna är genomgående skrivna med ett ironiskt perspektiv, förklarar Ola Sigurdson.

– De är skrivna för en läsare som inte förstår någonting. Lärjungarna är också helt ovetande antihjältar som ändå lyckas och som Gud orkar med.

– Det kanske inte är en haha-humor. Men det kan leda till skratt när vi inte längre behöver hålla masken, utan får vara sårbara. Så kristendomen medförde en föreställning om vad det är att vara människa.

Att vi vanliga bibelläsare så sällan uppfattar de humoristiska aspekterna av Bibeln beror kanske på att vi känner historierna för väl. Men vi kan trösta oss med att det inte är helt lätt för någon.

I Gudomliga komedier berättas om de gamla kyrkofäderna, som representerar ett slags mellanled, eftersom de tagit emot Kristus, men samtidigt var klassiskt bildade med antikens krav på kontroll.

– De har inte tillämpat kristendomens syn på humor utan talar i antika termer. Först så småningom blev det klassiska arvet och kristendomen en syntes som ledde fram till renässansen.

– 1500-talet, det är dårskapens århundrade då människor definierade sig i termer av dårskap. Det bottnade förstås i Paulus ord om att: ”I världens ögon är alla dårar i Kristus.” Därmed har humorn flyttat från att vara instrumentell till existentiell.

– Ja, det är viktigt att kristna kan skratta åt sig själva. Och åt dem som bara ägnar sig åt abstraktioner, säger Ola Sigurdson.

Vi är tillbaka hos Kierkegaard igen och hans typiska kritik av de abstrakta filosofierna. De som inte levde som de lärde, kroppsligt, och helt. Här blir det tydligt hur humor uppstår i det att människan aldrig sammanfaller med sig själv.

Redan Platon skildrade i sin dialog ”Teaitetos” hur filosofen Thales ramlar ned i en brunn, eftersom han går och tittar på stjärnorna. Thales är så inne i sina tankar och teorier att han glömmer bort var han sätter fötterna. När han ligger där i brunnen, tittar hans tjänstekvinna ner och skrattar åt honom. För Kierkegaard och hans samtid var denna och liknande scener exemplariska exempel på humor.

– Hela den tyska romantiken handlar om ambivalens, förklarar Ola, men med Kierkegaard sker en fördjupning. Ambitionen var att vara mottaglig för det absoluta. För Gud.

Inkarnationen ansågs vara det högsta exemplet på denna inkongruens. Gud blir människa och visar därmed att vi inte kan fly vårt jordiska liv. Gud blir det bananskal på vilket vi förr eller senare slinter, som Ola Sigurdson uttrycker det i den tredje volymen.

Vi lämnar Bibeln en stund och konstaterar att humor inte alltid med nödvändighet är något bra.

– Vi har ju etnisk humor, där man driver med, eller hånar, vissa grupper.

Men all humor bygger inte på fördomar. Inte ens vass humor eller satir. Den kan i stället vara dynamisk och situationsbetingad med timing. Och exakt vad som är bra och dåligt beror förstås på stunden, och sammanhanget.

– Man kan i princip skämta om allt, men inte överallt och med alla. Det finns ingen formel för vad som funkar, eftersom humor är dynamiskt. Det går ju inte ens att förklara ett skämt.

Det leder oss in på del tre av hans verk, humorns filosofi. Den boken har en delvis annan inriktning än de två föregående, och söker mer humorns kärna.

– Humor i sig är relationistisk och måste förstås ha en mottagare. Men det finns inga belägg för att ett gott skratt förlänger livet, som det heter. Eller något annat konkret fysiskt samband mellan skratt och fysiskt välmående.

Nej, humor går djupare än så. Och kan nog snarare beskrivas som ett bejakande, en affirmation av tillvaron, konstaterar Ola Sigurdson, och konstaterar att humor i vår tid på många sätt blivit en egen industri.

Men att få förstår humorns inneboende djup.

Det finns naturligtvis mycket mer att säga. Mycket mer än vad som ryms i denna artikel, och mer än vad som ryms i de tre volymerna.

Men nej, det kommer inte att bli någon fjärde bok ändå, bedyrar Ola Sigurdson.

– Man tröttnar ju till slut. Jag har ju levt med de här frågorna i tio år.

Han fortsätter dock att undersöka de existentiella grundbetingelserna i vår tid.

– Jag tror det blir rumslighet nästa gång. Jag vill undersöka vad som händer med oss när vi byter ett rum mot ett annat. Vem blir du på Ikea? Eller på Grand hotel?

Sedan skrattar vi tillsammans, något som bara människor kan göra, därför att vi är reflekterande och därmed självironiska.

Annika Ahlefelt
frilansjournalist