Andlig mångfald på Liljevalchs

Vårsalongen är hemma igen på Djurgården i Stockholm i en nyrenoverad konsthall. Denna Liljevalchs mest folkkära utställning som i fjol slog rekord med 86 834 besökare hoppas på minst lika stort intresse i år. Bland 2 400 sökande har juryn vaskat fram 137 i en sedvanlig mix av roligt och allvarligt, uttryckt genom olika konstnärliga tekniker.

Invid tre ikoner målade i ryskortodox tradition står en glatt överraskad Lisa Arvidsson:

– Det är väldigt roligt att kyrkokonsten har fått komma med i årets vårsalong. Många tänker inte på hur oerhört lång den kyrkliga konstraditionen är, så det är bra att man öppnar upp för den, säger hon.

Till vardags är Lisa Arvidsson, Hägersten, kommunikatör på ett sjukhus. På helgerna målar hon. Hon är utbildad på Valamo folkhögskola och har gått kurser i bland annat Polen och Ryssland. De tre ikonerna hon valde att söka med till utställningen föreställer Maria Magdalena, aposteln Petrus och Johannes Klimakos i äggtempera och bladguld på kritgrundad träpannå.

– Måleriet är ganska långsamt, i och med att jag använder en lite halvtorr teknik och måste låta varje lager torka innan jag börjar med nästa. Det gör arbetet kontemplativt. Ingen aktiv bön men en bön som är långsamt pågående, säger Lisa Arvidsson.

I rummet intill visar Lisa Lundgren, född 1987, sin oljemålning av en kyrkointeriör sedd från altaret. Man ser prästen på ryggen, ett fåtal gudstjänstfirare sitter i bänkarna och på orgelläktaren syns organisten spela. Men musikern är inte ensam på läktaren, för en bit bort står en mystisk, svartklädd figur och spanar bort mot altaret. 

– Det är Satan. Han vill höra vad prästen säger i sin predikan, kommenterar konstnären Lisa Lundgren.

Målningen har fått namnet: "en normalstor ängel är fyra meter hög och har en till två gyllene svärd på ryggen". Ett autentiskt citat ur en predikan konstnären hörde så sent som förra året. Hon kommer från Alingsås och bilden hon målat bär tydliga spår av Ödenäs kyrka, en församling med bara 470 svenskkyrkliga medlemmar.

– Jag var mycket i den kyrkan när jag var liten, eftersom min kompis och jag fick följa med när det var gudstjänst och hennes föräldrar var kyrkvärdar. Ibland gick vi upp på läktaren, la oss där och somnade. Jag har otroligt starka minnen från de kyrkobesöken, både positiva och negativa. Hemska saker jag hört ur Bibeln men också en del jättefina berättelser, säger Lisa Lundgren.

I hennes målning finns även motiv hämtade från Täby kyrka av den kände 1400-talsmålaren Albertus Pictor. Hon har också gjort en tavla som inte är med på Vårsalongen men som föreställer samma blandade kyrkointeriör sedd från andra hållet. 

– Jag kommer att göra en till bild och då bara med kantorn. För jag tycker att instrumentet är otroligt vackert och den stämning som en kantor kan sätta intresserar mig väldigt mycket.

– Det har nog blivit två år som jag hållit på med kyrkomotiv. Jag tycker hela religionen – kristendomen som jag är mest bekant med – är fascinerande. Det handlar om livet: idéer, tankar och känslor. Kyrkan rör mycket vid människors känslor och vill skapa både skuld och kärlek, säger Lisa Lundgren.

– Men jag vill inte bli betraktad som kristen konstnär eller kyrkomålare, tillägger hon.

Alldeles intill Lisa Lundgrens oljemålning ställer jämnåriga Ylva-Li Ahlström från Hässleholm ut ett textilt verk med titeln Looking Back. En burkainspirerad klädnad där det visserligen finns en öppning för ögonen men även ett tygstycke som kan fällas ner så att ingenting alls syns av kvinnan som bär den. Tyget är ögonmönstrat, och verket handlar om att se eller bli sedd.

– Det var en period när jag var väldigt trött på den manliga blicken. Jag ville bara stanna hemma och hålla mig borta från det offentliga rummet, berättar Ylva-Li Ahlström.

Hon funderade över vilken sorts plagg som stänger andras blickar ute och köpte en burka som hon gick omkring med hemma. Det var ingenting hon var ville ha på sig bland folk. Men hon gjorde en viktig upptäckt:

– Med den på mig var det jag som ägde blicken. Jag såg allt men ingen såg mig. Jag kände väldigt mycket makt.

Även hinduism och buddhism färgar årets Vårsalongen, inte minst de verk som makarna Bennedahl från Forsheda ställer ut. Stefan Bennedahl har format 365 små keramikskulpturer i olika yogapositioner. Verket kallar han Andas in – andas ut. Ett år med Yoga.

– Jag gjorde yoga varje dag, behöll känslan och skulpterade den. Under tiden lyssnade jag på musik, samma varje dag. Det blev väldigt meditativt, säger Stefan Bennedahl.

Det ser ut som om figurerna föreställer många olika personer som gör yoga, men det är bara skenbart.

– Jag är alla figurerna, jag visar mig som man och som kvinna. Ett uttryck för vetskapen att vi alla har både en manlig och en kvinnlig sida.

Stefan Bennedahl började med yoga för 20 år sen och har även utbildat sig till yogalärare. Det är främst den meditativa delen av yogan som intresserar honom.

– Jag tror att vi alla är sökare, och min väg till att komma djupare in i mig själv går genom yogan. Meditation är något man aldrig blir färdig med. Men något vi alla måste förstå är att vi alla är samma person. Fast nu är jag inne på områden som man knappt kan förklara, säger Stefan Bennedahl.

Christine Bennedahl ställer ut tre mandalamålningar i skulpturhallen: Skapelse, Metamorfosis och Eclipse. Mandalamålningar har en buddhistisk bakgrund och ska både målas och betraktas på ett speciellt sätt. Man fäster sin blick i mitten av bilden och låter sig sakta fyllas av budskapet. Det fungerar som meditationsbilder.

– Varje mandalabild har ett tema, och bilden börjar i centrum. Om man sitter länge framför en sådan tavla och fokuserar på centrum av bilden, så har man samtidigt helheten i sitt blickfång. Då börjar det till slut hända något med betraktaren. Bilden kommer med sin innebörd, berättar Christine Bennedahl.

I hennes oljemålning Skapelse är ljuset i centrum, omringat av i tur och ordning jord och växter, djurriket och människan. I den yttersta cirkeln syns bland andra afrikanska voodoo-dansare och snurrande turkiska dervischer från islams sufiska tradition.

Även en svenskkyrklig diakon finns med bland årets konstnärer, Marie Larsson från Klintehamn. Hennes motiv är inte kyrkliga eller andliga. Hon ställer ut två akrylmålningar med motiv från Visby och Nynäshamn. 

– Det är de orterna som gett inspiration, men jag målar lekfullt och naivistiskt så det är inte med sanningen överensstämmande. 

Marie Larsson målar just nu mycket för att hämta kraft, eftersom hon är sjukskriven.

– Det här är mitt sätt att hitta tillbaka till någon form av styrka. Men det är också för andras skull. Det finns så mycket elände i världen. Om jag på något sätt kan skapa en känsla av feelgood tycker jag det behövs som motvikt. När jag inte kan jobba som diakon så får det här bli mitt sätt att försöka göra gott, säger Marie Larsson.