Antologi kastar nytt ljus över Gunnar Ekelöf

”Om jag bara vågat skulle jag ha gått fram och kysst fållen på hans kavaj”, skriver Sven Delblanc i ett brev om sin ungdoms dyrkan av Gunnar Ekelöf.

Jämlikt blev förhållandet aldrig, men faktum är att det senare förelåg en ömsesidig beundran – eller åtminstone fröet till en sådan. Ekelöf läste Delblancs andra, kritikerrosade 1700-talsroman Prästkappan (1963) och blev så imponerad att han försökte få till stånd ett möte med författaren. Av det blev dock intet: skräckslagen inför utsikten att sammanträffa med den avgudade diktaren flydde Delblanc fältet och tog in på ett pensionat i Norrtälje…

Om detta och mycket annat kan man läsa i den antologi som nu ges ut, baserad på ett seminarium på Sigtunastiftelsen i fjol.

Ekelöfs mystik är ju välkänd och vid det här laget grundligt utforskad. Mindre känd är motsvarande sida hos Delblanc. Från tidig ålder hade han upplevt extaser och bortomsinnliga enhetstillstånd – och även försökt översätta dem i poesi, men utan framgång.

Grunden till hans Ekelöf-dyrkan låg just i att många av dennes dikter – framför allt Absentia animi i Non Serviam (1945) – tycktes beskriva likartade mystika erfarenheter. Men intressant nog väckte även den groteska sidan av Ekelöfs diktning en ”syskonkänsla”, med direkt anknytning till mystiken.

För den som en gång besökt ”det avlägsna landet” framstod, menade Delblanc, den vanliga världen efteråt som just sådan som Ekelöf skildrade den: grotesk, grym och absurd. Så stark och drastisk var kontrasten. Det är en originell och bestickande tanke, som jag inte tror framförts tidigare i Ekelöf-litteraturen; den kastar nytt ljus över psykologin bakom Ekelöfs diktning från och med Strountes (1955) – liksom förstås även över de ymniga inslagen av groteskerier i Delblancs eget författarskap.

Annat hos Ekelöf stod Delblanc dock främmande för. Dit hörde den ”bysantinska”, moderstillvända mystiken i den avslutande Diwan-diktningen. Orsaken var psykologisk: Ekelöfs utgångspunkt var här, menade Delblanc, ”ett ostillat begär efter moderskärlek”, medan hans egen utgångspunkt var den rakt motsatta – mystiken var för honom en räddning och tillflykt undan en tyrannisk far.

Rent allmänt framstår Ekelöf som den mer genuint och så att säga ohjälpligt mystiktillvända av dem; Delblancs mystik är mer av det ofrivilliga och osökta slaget, också mindre tyngd av oro och grubbel. Båda förblev konfessionslösa, Delblanc såg sig till och med som ateist eller agnostiker.

Om antologin i stort kan sägas att bidragen växlar i kvalitet och ambition, vilket nog är en fördel. Dock saknar jag ett bidrag om det som var de bådas kanske största gemensamma nämnare: kärleken till 1700-talet.