FILM. “En semesterfilm om att döda”. Så beskriver regissören Ulrich Seidl sin nya dokumentär Safari. Jonatan Järbel har sett en film berättad med välarrangerade tablåartade bilder, men efterfrågar de svarta medarbetarnas syn på jaktturismen i Namibia.
En äldre man och en kvinna, båda runda som sälar, sitter och smörjer in varandra med solkräm. Ljudet av krämen kladdar och smetar. Samtidigt radar de upp namnen på olika afrikanska djur och vad det kostar att skjuta dem. Paret är de första vi möter i den ständigt provocerande österrikiska regissören Ulrich Seidls senaste film Safari. En dokumentär om några av hans landsmän som åker till Namibia för att skjuta exotiska djur. Seidl själv kallar den ”en semesterfilm om att döda”.
Välarrangerade tablåartade bilder på österrikarna och deras troféer varvas med att Seidl tar rygg på jägarna när de smyger runt med kikare och tropikhjälmar. Alla har olika sätt att rättfärdiga sin hobby. ”Döden är en befrielse för dem”, säger en ung man. En annan att de skjuter av de gamla djuren för att ”stärka stammen”. Eller så slår de ifrån sig: ”Jag behöver inte rättfärdiga att jag dödar ett djur lite då och då. Det är inte olagligt.”
Det korpulenta paret är kanske de mest karikatyrliknande i filmens persongalleri. Man undrar hur de kunde ställa upp på dessa långa scener där de ligger och steker sina tjocka magar i solen. Eller där mannen sitter och snarkar ljudligt i jakttornet.
Men Seidl hade knappast behövt en tjock turist som ljudligt klunkar i sig öl (där man till och med hör bubblande ljud inifrån hans mage) för känslan av att denna jakt är ovärdig. När djuren är skjutna knuffas, slits, dras de upp på en liten jeep. Sedan förs de till ett garageliknande rum för att flås och lemlästas. Ett fysiskt ansträngande jobb, aldrig utfört av de vita jägarna, alltid av de svarta anställda. Riktigt motbjudande och beklämmande blir det med den enorma giraffen. Det sågas, svettas, hackas och halkas i blod och inälvor.
Efter ett tag skulle man vilja höra de svarta medarbetarnas syn, men de förblir stumma filmen igenom. Inte ens deras prat sinsemellan är översatt. Istället får de stirra tyst in i kameran. Eller gnaga på köttben som djur. Vill Seidl åt samma blick på dem som de rasistiska jägarna har?
Jakten ligger också nära sex i sitt uttryck. ”Efter ett skott är jag så uppskruvad att jag är helt dränerad, säger Eva. ”Mina knän och händer skakar. Jag kan knappt hålla mitt gevär.” Efter denna förlösning, de obligatoriska fotografierna. Djurens huvud stagas upp och jägarna poserar. Zebrahuvud borstas, sköljs av, gräs trycks in i deras käftar.
Mest groteskt blir det med mannen som skjutit en giraff och kämpar för att hålla upp det stora huvudet på sin axel. ”Du står där som Atlas”, säger hans fru Eva. Atlas som bär världen på sina axlar. Är det kanske detta allt handlar om? För en kort stund har dessa vita jägare makt över livet och döden. Både över djuren, sina svarta medhjälpare och över naturen. Och detta till priset av några tusenlappar.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR