Från förtvivlan till försoning. I filmen om Denize och Filip som förlorar sitt barn står påskens tema i fokus. "Filmen skildrar hur viktigt det är att varje människa får sörja på sitt eget sätt", säger dokumentärfilmaren Karin Ekberg.
Efter Inez heter den, Karin Ekbergs nya dokumentär som tog sin början redan i samband med förra filmen Att skiljas, där hon skildrade föräldrarnas skilsmässa.
I filmen pratar de om barnet de fick innan Karin, ett barn som dog strax efter födseln. Det fick inget namn, det togs inga bilder. På den tiden skulle man glömma och gå vidare.
– När filmen visades i kyrkor och andra sammanhang stod människor ofta kvar efteråt. De ville berätta om liknande händelser i sina egna familjer. Om tystnaden kring barn som dött.
I samma veva började många av Karin Ekbergs vänner vänta barn.
– Jag insåg att ett barn finns långt innan det är fött, att man som väntande föräldrar formulerar det här med familj väldigt tidigt.
Via Spädbarnsfonden fick hon kontakt med par som förlorat barn i tidigt skede. Många ville berätta sin historia.
Dokumentären Efter Inez börjar på sjukhusets förlossningsavdelning. Barnet, som varit Denize och Filips dröm och längtan, har dött i magen kort innan beräknad nedkomst. Allt var förberett: babysäng, barnvagn och små kläder. Till och med bilbarnstolen var monterad.
Filmen följer parets sorgeprocess under två och ett halvt år. Den skildrar hur varje människa sörjer på sitt eget sätt och hur sorgens faser är komplexa och överlappande.
– Det finns en gammal föreställning om sorgens fyra faser. Men så ser sorgen sällan ut i verkligheten. Schemat kan få folk att känna att de sörjer på fel sätt. Idag talar man mer om att sorgen är randig.
Filmkameran registrerar Denize och hennes fokus på det konkreta. Hon tar hand om graven, ordnar ett bord med bilder och pratar gärna. Filip väljer en annan väg. Han går tidigt tillbaka till jobbet, söker sig bort från hemmet och sörjer på egen hand.
Karin Ekberg är imponerad över hur de låter varandra hantera sorgen på sitt eget sätt.
– De dömde inte varandra, utan hade omsorg om att den andre skulle få hitta sitt sätt. Detta är en film om kärlek lika mycket som det är en film om sorg. De står så stadigt i att det är de två även om allt annat skakar. Jag satt bakom kameran och lärde mig hur man får en relation att fungera.
Vad är försoning?
– Det är när man accepterar att livet är som det är. Som dokumentärfilmare jobbar jag med existentiella övergångar och passager. De handlar ofta om att livsplanen rubbas, och att man behöver rekonstruera sin världsbild. När jag tittar tillbaka på mitt eget liv ser jag att det är när saker ställts på sin spets som jag karvat fram ett lager till av mig själv. Det är en form av försoning.
Dokumentärfilmen är som medium en utmärkt hjälp i försoningssammanhang, säger hon. Både att bli filmad och att få titta på andra gör att man integrerar sin egen livsberättelse. Ens biografi blir hel.
Dokumentärfilmen är också radikalt välbehövlig i en polariserad tid.
– Att få se och identifiera sig med en människa som går igenom det värsta och som har modet att visa det för andra. Det finns en enorm motkraft i det!
Efter Inez har biopremiär efter sommaren och är även inköpt av SVT. Redan nu visas den på festivaler, och vann nyligen Tempo Documentary Award. Karin Ekberg vill gärna att den visas i kyrkor, och åtföljs av samtal.
– Ämnet väcker tankar och känslor. Det finns flera generationer som inte fått sörja sina barn och som fortfarande lever i det.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR