Bakgrunden till det både längtansfulla och lite uppgivna testamentet är den tid som Rilke vintern 1920–1921 tillbringade i Schweiz. Han hade förgäves sedan första världskrigets utbrott försökt hitta den jämvikt och inspiration som krävdes för att slutföra sina Duinoelegier och när han erbjöds att tillbringa vintern på slottet Berg am Irchel, verkade det till en början som om allt äntligen skulle falla på plats.

Men omständigheterna konspirerade emot honom, i form av två så inbördes helt olika saker som en ny kärleksrelation och byggandet av ett litet sågverk i utkanten av ägorna, och varken inre eller yttre ensamhet blir möjlig. För själva kärnan i Rilkes Testamente är ett slags lovsång till den dyrkade, åtrådda och nästan heliga ensamheten. Det välsignade förhållandet mellan författaren och ensamheten bär frukt i form av det möjliggjorda skapandet, men ställer också krav som inte kan förbises. Rilkes fantastiska metaforer ger gång på gång uttryck för hur han dras, både av den älskades kärlek till honom och den egna kärleken till den älskade, mot något som på ett plan är oförenligt med den allt-omfattande kärlek som själva arbetet är. Kärleken till den älskade framstår som på förhand dömd, genomsyrad av det svek mot de egna möjligheterna som den innebär.
”Jag måste leva gränslöst i den. Den måste förbli det grundmedvetande som jag alltid kan återvända till, inte med avsikten att nu, genast, avkräva den en viss utdelning /…/ utan oavsiktligt, obetonat, skuldlöst: som till den plats där jag hör hemma.” Så skriver Rilke om ensamheten i slutet av Testamente och jag blir både fascinerad, förförd och en liten aning sorgsen.

Paulina Helgeson