Om inte kyrkans ledning vill ta sitt ansvar måste församlingarna göra det

I början av året undervisar jag på kursen Svenska kyrkans tro och liv. Här möter jag mest prästkandidater – men inte bara. Eftersom det rör sig om en akademisk kurs talar vi om för studenterna att de inte måste stå för den ena eller andra teologin, utan tvärtom har tillfälle att kritiskt diskutera Svenska kyrkan i alla avseenden. Det akademiska rummet är ett frirum för reflektion.

I min del av kursen handlar det om Martin Luther och luthersk teologi, om folkkyrka och den teologiska bildningens plats i kyrkan. Särskilt brukar jag lyfta fram hur reformationen är en bildningstradition och hur universitetsstudierna i teologi även i dag är ett bildningsprogram: historia, språk, filosofi, beteendevetenskap och i och genom allt detta också teologi.

Vårt sätt att organisera studierna i teologi anknyter därmed fortfarande till Friedrich Schleiermachers plan från 1810 för prästutbildningen vid Berlinuniversitetet, det ursprungliga bildningsuniversitetet, även om mycket är annorlunda. Vi talar om Svenska kyrkans förändrade villkor i en pluralistisk tid och hur prästämbetets huvudkompetens är just en teologisk kompetens. Studenternas diskussioner svallar höga, även på rasterna. Det är, kort sagt, en härlig kurs.

Det största problemet med kursen är att den är alldeles för kort. Det finns mer att lära sig och säga om Luther och luthersk teologi, om folkkyrka och den teologiska bildningens plats. Men det finns fler kurser att läsa och när väl de studenter som blir präster kommer ut i tjänst borde det finnas all anledning att fortsätta odla och förstärka den teologiska bildning som utgör deras huvudkompetens. Så har jag i alla fall hoppats att det ska se ut för de studenter som börjar arbeta i Svenska kyrkan, men dessvärre befinner sig nog hoppet ganska långt från verkligheten.

Prästernas teologiska kompetens kan beskrivas som både vana och färdighet i att vända och vrida på texter, att sätta dåtid i relation till nutid och att försöka förstå det obegripliga och adressera det ömtåliga. Den är en kompetens i kritiskt tänkande och existentiell orientering som de rustas med genom sina akademiska studier, men vars innebörd fördjupas och sätts i verket genom det praktiska arbetet med förkunnelse, liturgi, själavård och diakoni.

En sådan kompetens är inget avslutbart projekt utan måste ständigt odlas, likt psykologen som ständigt vidareutbildar sig genom nya kurser eller läkaren som följer med i de medicinska tidskrifterna för att lära sig de senaste rönen.

Man kunde därför tro att Svenska kyrkan hade ett eget intresse av kvalificerad teologisk reflektion, samverkan med universitetsteologin och ständigt pågående vidareutbildning på egen hand och tillsammans.

När de av mina studenter som blir präster kommer ut i tjänst är det en annan verklighet de möter. En verklighet där det saknas tid för läsning, incitament att förkovra sig och personer i ledande ställning som tar ett generellt ansvar för att den teologiska bildningen upprätthålls.

Under de drygt tjugofem år som jag varit aktiv som akademisk teolog har förhållandena knappast förändrats till det bättre. Jag har upprepade gånger försökt påpeka detta, utan något egentligt gensvar. Snarare drar sig Svenska kyrkan undan en för tillfället ganska blomstrande akademisk teologi.

Skulle jag lita på en läkare som inte håller sig à jour med den senaste medicinska vetenskapen? Är ett andligt ledarskap utan en genuin teologisk kompetens verkligen möjligt? Teologisk bildning är ingen lyx utan en nödvändighet för en kyrka som vill vara aktuell på ett hållbart sätt och inte bara påverkas av flyktiga aktualiteter. Om inte kyrkans ledning vill ta sitt ansvar, då måste församlingarna göra det – i god reformatorisk anda.

Ola Sigurdson,
teolog